Om någon fyr funnits på Vinga under den här tiden är omtvistat. Somliga forskare menar, att utan fyr skulle ingen tillsyningsman ha funnits. Andra menar, att båkvaktaren tänt fyren endast när fartyg väntades.

1695 fanns Vinga båk bland de byggnader till vilkas underhåll Kungl. Maj:t anslagit en viss summa pengar.

1 mitten av 1600-talet hade "kände män" eller "ledsagare" från Brännö börjat använda Vinga som uppassningsställe. "Ledsagning" av fartyg genom skärgården har troligen förekommit sedan medeltiden. Fiskare och andra skärgårdsbor hjälpte fartygen en viss sträcka mot betalning. Det var först under Gustaf Wasas tid, då den svenska Örlogsflottan skapades, som ett mera reglerat lotssystem upprättades, men endast på ostkusten. Lotsar fick då speciella förmåner - skattefria hemman, frihet från utskrivning till flottan, m m - mot skyldighet att lotsa kronans skepp. Omkring 1780 passade Brännölotsarna regelbundet på Vinga.

Tillsynen över rikets fyrar kom 1652 under Amiralitetskollegiet. Genom en kunglig resolution 2 januari 1677 bestämdes att "såväl fyrbåkar som lotsar kunde bliva under amiralitetets disposition". Detta kan ses som en början till en statlig överstyrelse för lots- och fyrväsendet. Samma år utnämndes amirallöjtnant Werner von Rosenfeld till myndighetens "styrmanschef".

Omkring 1720 ersattes den gamla båken på Vinga av ett pyramidformat trätorn med utkik. På toppen hade det en förgylld trätunna. Ungefär samtidigt byggdes ett litet hus för lotsarna vid den nuvarande hamnen.

Vid 1800-talets mitt brann 1720 års båk ner. Den ersattes 1854 av den båk som står på Vinga idag. Planer fanns på att riva båken då en ny fyr byggdes 1841, men protester från sjöfarande hindrade detta. Vingabåken strax söder om fyren är en cirka 24 meter hög fyrsidig pyramid med basmåtten cirka 11 X 11 meter. Grunden är av murad sten och den är klädd med rödmålad träpanel. Båkens topp avslutas med en spira, krönt med ett klot (se bild, sid 3). I början av 1900-talet överläts båken av Göteborgs stad till Lotsverket, som bildades 1872.

Vinga fyr

1 början av 1800-talet växte kritiken mot båken. Man tyckte inte att den höll den standard som den ökande sjöfarten krävde. Den saknade dessutom fyrsignal för insegling till Göteborg.

Sjöförvaltningen meddelar i en skrivelse till Kungl. Maj:t att 

".. De sjöfarande klaga, att man har ganska svårt att känna igen sig utanför vår västra kust.. med undantag af de 3ne fyrarna på Marstrand, Nidingen och Kullen som äro ganska caracteristiske och väl belägna, äga vi på denna kust ej mer än 2ne dåliga känningsbåkar, vid Vinga och på Sälö utanför Kungshamn". I samma skrivelse föreslog Sjöförvaltningen att det skulle uppföras en mindre fyrinrättning på Vinga".. uti den där befintliga båken."

Handelssocieteten i Göteborg drev på frågan och 1839 beslöts att en fyr skulle byggas på Vinga. Fyren började byggas 1840 och stod klar att tas i bruk hösten 1841. Vinga fyr var då som första fyr i Sverige utrustad med en linsapparat av den typ som konstruerats av A. Fresnel och som första gången installerats på den franska fyren Cordouan 1823. Apparaturen bestod av rovoljelampor, vilkas ljus förstärktes av en omgivande lins, bestående av en cylindrisk trumma, nedtill försedd med en krans och upptill avslutad med en huvformad krona - allt av kristall. Denna sk "Lentillefyr" var av tredje ordningen och hade en lysvidd av 14 distansminuter. För att undvika sammanblandning med Carlstens fyr visade den ett fast vitt sken.

Snart kom klagomål mot den nya fyren. Sjöfarande menade att det var lätt att förväxla Nidingens och Skagens fyrar med den nya på Vinga, och att detta orsakade skeppsbrott. Speciellt lätt kunde den förväxlas med Skagens fyr, som hade samma karaktär. Efter att ett engelskt fartyg hade strandat framställde "Storbrittanniska" regeringen krav på att Vinga fyr skulle ändras, antingen till en blinkfyr eller att man i fyrtornet "anbringade två vertikala fyrar".

Förvaltningen för Sjöärenden tillskrev 1854 Kungl. Maj :t och framhöll att kritiken var obefogad. Någon förväxling av Vinga fyr med de övriga fyrarna borde ej kunna ske. Det som orsakat strandningarna var enligt förvaltningens mening skepparnas försummelse, men att "till undanröjande av varje svepskäl" vore det lämpligt att bygga ytterligare en fyr på Vinga. Detta gillades av Kungl. Maj :t, som 2 februari 1854 ålade förvaltningen att snabbt låta bygga den nya fyren.

Fyren byggdes under året 1854. Den var byggd i tegel och utrustades med en fyrapparat, vilken liksom den första, inköptes från H. Lepaute i Paris. Den nya fyren visade fast sken med blänk var tredje minut.

Sedan 1869 har Vinga haft mistsignalering. Denna utfördes först genom skottsignalering med f d skeppskanoner som man fått från örlogsflottan 1883 ersattes kanonerna med en ångdriven mistsignalanläggning. Dess signal "hördes 6 sjömil ut till havs vid lätt tjocka".

En viktig del av Vingas funktion var telegraftjänsten. Telegrafstationen var sambandscentral mellan fartyg till sjöss och deras ägare, mäklare och handelshus inne i Göteborg. Meddelanden från Vinga vidarebefordrades och sattes på bestämda tider upp på en anslagstavla vid Skeppsbrokajen.

Mellan 1864 och 1881 upprätthölls en förbindelse med optisk telegraf via Brännö. Den ersattes 1881, då en elektrisk kabel drogs från fastland Två personer var sysselsatta med telegrafen. De bodde i ett hus cirka 100 meter väster om fyren. Dessa hus, samt alla telegrafanläggningar revs i mitten av 1950-talet.

LXXV. Winga.

2:ne linsfyrar. Den södra : fast sken; den norra: fast sken med blänk.

På högsta delen af Winga skdr, utanför inloppet till Göteborg, finnes en 82 fot hög rödmålad båk i pyramidform, som af staden underhålles. På ömse sidor om denna båk stå de lägre fyrtornen af sten, i riktning NO. ½N. och SV. ½S. 400 fot från hvarandra.

Den i södra tornet befintliga linsapparaten är af 3:dje ordningen med fast sken. Den i norra tornet är af 4:de ordningen för fast sken med 2 omgående linser, som hvar 3:dje minut frambringa blänkar af några sekunders varaktighet, föregångne och efterföljde af korta förmörkelser.

Båda fyrarne lysa rundtom horisonten skymmas till någon del af båken: den norra i SV. och den södra 1 NNO. derifrån.

Öster om tornen ligga fyrbetjenings- och lotsbyggnader, alla rödmålade, samt en optisk telegraf. Vesterom och nedanför tornen ligger en mindre byggnad, som innesluter drifapparaten för en genom byggnadens tak uppgående mistlur, hvilken under disigt väder och tjocka sättes i verksamhet, och då under hvarje minut ger ett eller tvenne starka skärande ljud af omkring 5 sekunders varaktighet hvartdera, hvilka i stillt och labert väder böra höras på 4 till 6 minuters afstånd. På platsen finnes äfvenledes signalkanoner, hvarmed besvaras skott eller annan ljudsigna], som i tjocka höres från i närheten varande fartyg. Svaren gifvas med tvenne tätt på hvaran4ra följande skott.

I närheten af båken finnes en signalställning, bestående af en upprätt stående spira med horisontel rå, för tillkännagifvande om något eller några af fyrfartygen Trindelen, Kobbergrundet och Knoben i Kattegatt, eller Svinbådan i Öresund af isgång eller annan orsak lemnat sina stationer.

a) En kula, hissad på spiran öfver råen, betyder, att fyrfartyget Trindelen ej är på sin station;

b) 2 kulor, hissade under norra rånocken, betyder, att fyrfartyget Kobbergrundet ej är på sin station;

c) En kula, hissad under samma råarms midt, betyder, att fyrfartyget Knoben ej ar pa sin station;

d) 2 koner, hissade med spetsarne mot hvarandra under södra rånocken, betyder, att fyrfartyget Svinbådon ej ar på sin station.

Signalkulorna äro hvita och konerna hvita med svarta bälten.

Utanför i sjön och å Winga skär uppassa lotsar för farleder till Göteborg och kringliggande ankarsättningar.

Fyren i södra tornet tändes första gången år 1841. Norra tornet uppfördes år 1854 och den varande fyr tändes samma år.

Beskrifning öfver svenska fyrame... 1872.

Det nuvarande fyrtornet på Vinga byggdes 1889-90, på en plats ungefär mittemellan de båda äldre. Det är ett cirka 29 meter högt fyrkantigt stentorn i huggen porfyrit. Stenen bröts pa on, strax väster om tornet, där skrotsten fortfarande ligger kvar i brottet.

Sättet att elda i fyrarna påverkade i hög grad konstruktionen och därmed fyrarnas utseende - vippfyr, öppen kolfyr och sluten kolfyr. Utvecklingen under 1800-talet, då spegel- och linsapparater av olika slag mera allmänt började användas gjorde att nya typer av fyrar byggdes. Fyrapparaterna fordrade allt mindre utrymme, genom att allt bättre speglar, linser, lampor och oljor kunde framställas. De blev dessutom mindre eldfarliga. Fyrtorn av sten kunde därför byggas med mindre planmått, fyrtorn av järn restes (Heidenstamfyrar) och t o m trä användes. Under perioden 1840-1848 byggdes sju stora fyrtorn av sten. Därefter var stenbyggnadsperioden i princip slut, men återupptogs tillfälligt, kanske p g a stenindustrins utveckling, då Vinga fyr byggdes.

Vingäfyren tändes på hösten 1890. De båda gamla släcktes. Den nya fyren hade en lins av "1:a ordningen" och roterande linsapparat. Karaktären var två tätt på varandra följande blänkar varje halv minut. I början användes fotogenlampor med fem vekar och pumpverk. Det gick åt 1,25 liter fotogen i timmen. Ljusstyrkan motsvarade då 44000 hefner- eller normalljus, lysvidden var 19,2 distansminuter. Fyrapparaten drevs med hjälp av ett urverk med ett tungt jämlod.

År 1907 ersattes de fotogendrivna veklamporna av luxbrännare med ljusstyrkan 101 200 hefnerljus. Elektrisk belysning infördes 1948. Ljusstyrkan blev då  1000000 hefnerljus.

Fyrtornets överdel har en betongsockel och ovanpå denna sitter lanterninen med ett kupoltak avslutat i en knopp. Ovanpå betongsockeln löper fyraltanen. Under den fyrkantiga sockeln finns en utskjutande takfris stöttad av gjutna konsoler, som bildar valvformer. Fundament, knutar och omfattningar runt tornfönstren är gjorda i släthuggen

Från ingången kommer man in en hall i det cylindriskt uppmurade innertornet. En spiraltrappa leder upp genom det runda tornet, upp till vaktrummet. Under lanterninen satt kugghjulsmaskineriet och lodet. Fyrapparaten bär inskriptionen "F.BABIFR & CIF CONSTRUCTEURS PARIS 1890".

Fyrar med ständig bevakning var bemannade av en fyrmästare som var förman på platsen, en fyrvaktare samt ett eller två fyrbiträden. En del andra klassens fyrar var s k tvåmansfyrar, där förutom fyrmästaren endast en fyrvaktare var anställd, och på några av tredje klassens fyrar, där fyrapparaten var mycket lättskött, var fyrmästaren ensam om fyrningen.

Den nya fyren på Vinga klassificerades som en första klassens fyr, vilken enligt Lotsverkets stadgar krävde fyra mans bemanning: en fyrmästare, en fyrvaktmästare och två fyrbiträden.