Väderöarna, sju distansminuter väster om Fjällbacka, består av ca 200 holmar och skär. Namnet är ingalunda omotiverat, då ögruppen är en av Sveriges mest utsatta lokaler. Fyren på Väderöbod tändes 1867 och var bemannad fram till 1964, då en ny helautomatisk fyr togs i bruk. De sista bofasta flyttade från Storön 1965, då lotsverksamheten upphörde efter drygt 200 år. Numera är Väderöarna ett populärt mål för båtfolket.Öarna är kända för sitt unika fågelliv samt de fina baden.

Kort historik

Boningshusen på Väderöbod uppfördes under sommarmånaderna 1866-1867 och var bebodda av fyrpersonalen och deras familjer fram till 1965. Under tidigt 1900-tal bodde ca 25 personer, barn och vuxna, på ön och då fanns här även en "lotsbarnsskola" med egen lärarinna.

Hamnfrågan på ön var ett ständigt bekymmer och löstes egentligen aldrig tillfredsställande under hela den tid som fyrplatsen var bemannad. Man var från början hänvisad till att släpa upp båtarna på land för att inte havet skulle slå sönder dem. Provianteringsresorna i segelbåt in till Fjällbacka kunde endast ske i "gott" väder. Ofta hände det att fyrpersonalen, då de återkom, fick vända tillbaka, eftersom sjögången var så besvärlig att tilläggning på Väderöbod ej var möjlig. Så småningom fick man olika typer av lyftinrättningar till sin hjälp. De nuvarande vågbrytarna och kajerna i de båda "hamnarna" daterar sig till 1930-talet och är idag i stort behov av upprustning.

Ett annat problem var bristen på färskvatten. Dricksvattnet togs från en av de större vattensamlingarna på ön, renades genom ett sandfilter och leddes ner i en reservoar. I hårt väder, då saltvatten i stora mänger vräktes över ön, var vattnet otjänligt som dricksvatten. På senare tid byggdes cementerade vattenreservoarer, vilka fylldes med regnvatten från taken.