Inre Kilsviken naturreservat

Naturreservatet Inre Kilsviken avsattes som reservat 1991. Ändamålet är att bevara och vårda ett sjö- och hagmarkslandskap med tillhörande växt- och djursamhällen. Skötsel och vård av området skall ske med både traditionella och nyare hävdformer. Speciella ansträngningar skall göras för att gynna särskilt krävande våtmarksfåglar som rastar eller häckar i området. Ändamålet skall också vara att ge allmänheten möjlighet att studera området under förutsättning att djurlivet inte störs.

Naturreservatet Inre Kilsviken ligger cirka 3 mil söder om Kristinehamn och cirka 2 mil norr om Gullspång. 

Kilsviken i Vänern söder om Kristinehamn blev uppmärksammad redan på 1900-talets början då den legendariske ornitologen Erik Rosenberg i sina ungdomsår ofta besökte området för att studera det rika fågellivet. Speciellt intressanta är Kilsvikens grunda inre delar som i flera sekler utnyttjats av traktens bönder som åker, betes- och slåttermark.

Det rika fågellivet i Kilsviken är till stor del ett resultat av människans markanvändning. Genom att boskap betade vattenvegetationen och bonden slog strandängarnas vegetation med lie skapades en artrik våtmarksflora, och därigenom också en rik insektsfauna. Resultatet av boskapens och bondens påverkan blev en "blå bård" som är ett öppet stråk av vatten mellan strandlinjen och vattenvegetationen en bit ut i vattnet. Den blå bården är en förutsättning för en fågelrik våtmark.

Till karaktärsarter bland simfåglarna räknas grågås, kricka, årta, gräsand, bläsand och skedand och bland vadarna rödbena, enkelbeckasin, grönbena och mindre strandpipare. Under vår- och höstflytt rastar våtmarksfåglar i sådana mängder att Kilsviken klassats som internationellt värdefull rastlokal för dessa.

Slåttern och betet på stränderna upphörde successivt och betet förlades till andra områden som förr varit åkermark. Efter 1968 förekom inget strandängsbete inom det nuvarande reservatet. Bladvassen bredde ut sig och täckte allt större arealer av Kilsviken och på fastmarken trängde skogar in. Villkoren för våtmarksfåglarna blev allt sämre och många arter försvann.

En restaurering av inre Kilsviken påbörjades år 1980, då kron- och dovhjortar släpptes ut på Hygns strandäng. Kronhjortarna betade inte bara vegetationen på strandens övre del utan även bladvassen ute i vattnet. På bara några få år hade en blå bård återskapats. För att snabbare få bort högvuxen vegetation bearbetades stränderna i etapper med jordbruksfräs och bandvagnar. När Inre Kilsviken avsattes som naturreservat 1991, var det gamla kulturlandskapet till stor del återskapat.

Fågellivet
Våtmarksfåglar som återvänt efter decenniers frånvaro sätter nu sin prägel på Kilsvikens strandängar. Rödbenans och årtans karaktäristiska revirläten hörs nu åter och andra arter som häckar i eller i anslutning till reservatet är rördrom, grågås, lärkfalk, vattenrall, trana, tofsvipa, gulärla och skäggmes.

Stora skaror änder, gäss och vadare rastar vår och höst. Under framförallt tidig vår patrullerar havsörnar regelbundet av viken och orsakar uppflog bland sjöfåglarna.

Bland de rastande fåglarna visar sig emellanåt sällsynta gäster. Ägretthäger, vit stork, fjällgås, rostand, skärfläcka, dammsnäppa, tuvsnäppa och citronärla är exempel på sådana.

Bäst studeras fågellivet från de fågeltorn som finns inom reservatet. Med hjälp av den uppsatta artförteckningen i stora fågeltornet kan du själv snabbt avgöra om en observerad fågelart normalt sett hör hemma i området.

Kilsviken bedöms som internationellt värdefull rastlokal för våtmarksfåglar och regeringen förklarade 1988 området som ett CW-område (Convention of Wetlands).

Källa: Länsstyrelsen i Värmland