"Än idag ser Rödlöga i Stockholms norra skärgård ut som under storhetstiden för 100 år sedan. Bebyggelsen står tät och fin utan staket mellan tomterna och med den gamla handelsboden som öns naturliga centrum.
När man kommer från Möja i Rödlögaleden, öppnar sig plötsligt horisonten. Det blir glest mellan kobbarna och det känns nästan som på havet. En sommardag är det likväl inte svårt att hitta till Rödlöga, det är bara att följa strömmen med segel över Svartlögafjärden. Och halvvägs står Morskens fyr som riktmärke.
På håll ser man varför ön kallas Rödlöga. I kvällssolen formligen glöder de röda släta klipporna på sydsidan. Glesa martallar klänger ovanför stranden och ön ser obebodd ut. Men när man rundar Lönnskär och styr in mot Suezkanalen, ja öborna kallar faktiskt sundet mellan själva Rödlöga och Västerskär så, styr man rätt på ett flott nybygge och efter detta hus kommer fler.
Själva byn ligger dock längre österut. Man måste genom sundet mellan Rönnören i norr och Rödlöga i söder först. Djupet skall vara två meter, men en sten och en stor bränning i hålet gör att man måste hålla midvattens för att inte skrynkla till propellern.
Inte många seglare väljer den här vägen, de ankrar istället mot Seglarberget, en stor fin häll med lä för den rådande sydvästen och någorlunda skydd för en rå nordanvind.
Jag tuffar vidare, knölar mig mellan de små prickarna i Rönnörshålet och lägger till invid stora ångbåtsbryggan. Den kallas så trots att det var många år sedan ångbåtarna slutade gå. Men Rödlöga har fortfarande daglig båtförbindelse. Ända från Nybrokajen i Stockholm kör snabba Sjöbris. Och från Furusund kör Waxholmsbolaget dagligen.
För några år sedan var det dagens händelse när båten kom. Numera är det bara de mest nyfikna som går ner för att titta vem som kliver av eller på. Många är dagsturister som passar på att sträcka på benen medan Sjöbris ligger stilla i väntan på återresan. Till skillnad från andra större öar i Stockholms skärgård saknar Rödlöga etablissemang. Här finns inget hotell, inget värdshus, men väl ett litet kafé och små rum att hyra över natten.
Rödlögas kafé är inget ordinärt kafé där man blir uppassad. Nej, kafé Truten drivs mest för nöjes skull med kaffe och hemlagade kakor till försäljning. Den som vill ha ett skrovmål kan ordna det själv, köpa korv och sätta fart på gasolgrillen. På matsedeln står chorizo, tjock och smal korv och ketchup och senap. Man får sitta på rangliga trädgårdsmöbler eller direkt på backen.
När vi kom på besök med hungriga barn denna smällvarma sommarsöndag förra året länsade vi förråden. När det behövdes mer i våra knorrande magar, gick värdinnan Tove Arvling in i frysen och hämtade.
- Jag hjälper bara syrran, som har affären. Det är trevligt att hoppa in ibland och hjälpa till.
I händelse av regn har Café Truten också ett par platser inomhus i den låga gamla sjöboden.
Vägg i vägg med kaféet finns skärgårdens säkerligen enda kombinerade bokshop och ungdomsgård. Bokshopen är en sorts enkelt antikvariat med gamla vällästa böcker. Förgäves spanade jag efter Kittyböcker åt brorsdottern och Biggles åt hennes bröder. Ungdomsgården är en samlingsplats för de yngre på Rödlöga.
Vid ett besök någon vecka tidigare syntes inte en människa på ön. Affären var bommad, kaféet var stängt och det var helt tyst på den öppna planen utanför. Till slut fann jag förklaringen - på handtextad kartongbit på trappräcket till affären kunde jag läsa: Rödlögafesten är på fotbollsplanen. Men var låg planen? En titt runt om gav ingen ledtråd, men jag travade iväg längs en stig med manshögt gräs och hörde snart röster, som ledde mig rätt.
På den nyklippta fotbollsplanen satt öns sommarfolk unga och gamla. Förutom de vanliga festinslagen med säckkapplöpning och potatis på sked i munnen och packa pappas kappsäck, kör man på Rödlöga med jolledragning. Det är en mänskligare form av traktorpulling, där en jolle lastas full med sten varefter det gäller för två starka personer att dra den så långt de orkar. Vilket inte blev många meter med full last. Men vad gjorde det när alla hade roligt. Att ta sig fram på Rödlöga är tämligen enkelt så länge man håller sig till stigarna. De är dock smala och gräset växer högt. Det känns som att gå i en djungel på vägen mot Seglarberget. En viss oro för att få fästingar på sig är inte obefogad och en jacka är inte i vägen. En skylt, där gräset står som högst, hjälper till att minska osäkerheten om vart man ska.
På Seglarberget sitter båtfolket och njuter i solnedgången. På det varma berget grillas det och pratas om vart man skall härnäst. Rödlöga är nämligen lite av en vändpunkt för en hel del båtåkare. Skärgården norröver är inte lika naturskön, varför många styr söder-över igen efter en natt på ön.
Samlingspunkten på Rödlöga är Rödlögaboden, öns affär.
Jag minns mitt första besök i den sommaren 1970. Då växte också gräset högt och en stig var allt som ledde fram till affären från bryggan.
Vid trappan stod rostiga snöskyff-lar kvar trots att det var högsommar. Expediterna i affären hade svarta klänningar med vita förkläden, som på sekelskiftet, vilket förvånade mig, tills det gick upp för mig att det var en gimmick för att visa hur här var förr. Men affären är bara 45 år. Den grundades 1954 av legendariske fiskaren Gösta Söderman, Rödlögas hövding i många år. Huset byggdes av hans far David 1914, men när han gick ur tiden flyttade sonen över sin affär från Gammelstugan till föräldrahemmet.
Därifrån skötte han också telefonväxeln som kom dit 1924 tack vare flottan som hade en förläggning ute på Rödlöga Storskär. Gösta skötte dessutom posten på ön, vilket gjorde honom till en centralfigur bland de få öborna. 1940 bodde här 22 bofasta och på 1950-talet än färre. Idag finns ingen bofast på Rödlöga, men sommartid bor här ett par hundra ättlingar.
Handelsman Söderman domderade med besökarna, särskilt båtfolk, som snällt fick stå i kö för att sedan framföra vad de ville ha. Att luta sig fram och fråga om något fanns, gick rakt inte.
- Ställ dig sist i kön, kunde han väsa. Bara för att säga: Nej det har vi inte, när vederbörande efter en halvtimmes köande kom fram till disken. Södermans regler gällde. Samtidigt lär han ha varit diktare. I Gammelstugan, nu ett litet hembygdsmuseum, kan man läsa hans vers "Den höga branten":
Jag vet en hög brant vid Östersjöns kant. Kring denna kant vattnet yr. Om detta sig fiskaren ej bryr. Branten den höga man bryr sig föga. När stormen yrer, det man sig ej bryder.
Handlare Söderman var också en driftig karl, han tyckte det var skräp att ön saknade båtförbindelse, alltså startade han en egen linje. Men det gillade inte Waxholmsbolaget, som köpte upp den och etablerade daglig förbindelse från Furusund 1954.
Intressant med Göstas affär, i varje fall för att vara i Stockholms skärgård där många annars månade mest om sig själva, var att öborna tog över den när han inte orkade längre.
En ekonomisk förening bildades 1982, som än idag driver den.
Ända fram till 1985 var affären manuell, men är nu ett oinspirerande snabbköp. Utbudet är av förklarliga skäl begränsat. Men både fläskkotlett, entrecôte och utskuren biff finns att köpa. Och en maffig ostdisk har man också.
Uppe i taket hänger en udda samling nycklar. De sägs gå till vart-enda hus på ön och upptäcktes i kvarlåtenskapen efter handlaren.
El finns inte på ön. Belysning ordnar man med fotogenlampor och mat lagas på gasolkök. Ansamlingen med gasolflaskor i den nya väntkuren vid ångbåtsbryggan bär syn för saken.
Speciellt för Rödlöga är också att markerna är skiftade men fördelade så att det mellan husen råder allmänning. Inga staket, inga rabatter hindrar besökare. Bara ren hänsyn gäller. Vilket gör det trevligt att ströva runt och beundra de många små fina husen som bebos av ättlingar till gamla öbor, fiskare och hantverkare.
På en liten kulle en bra bit upp på land ligger en utrangerad båtmotor för sig själv. Jag inte låta bli att undra varför. Det får nog bli ett nytt besök på skärgårdens rödaste ö för att få svar på den frågan och för att få veta mera om gamle Gösta Söderman."