Harö

Harö är en av de kulturhistoriskt mest intressanta öarna och byarna i hela Stockholms skärgård.

Harö by är ett tydligt exempel på hur skärgårdsbyarna ofta tvingades att flytta till nya bebyggelselägen som en följd av landhöjningen. Byn som hade ett traditionellt näringsfång långt fram i tiden bevarar i sin bybebyggelse mycket av den äldre skärgårdskulturen. Harö var dessutom den by i kommunen som genomgick störst genomgripande förändringar som en följd av laga skifte, vilket också tydligt kan avläsas i dagens bebyggelsebild. De bevarade byggnaderna speglar såväl fiskets betydelse som det mer marginella jordbruket. Sammantaget med resterna av ett äldre kulturlandskap och ett av skärgårdens mest utsökta hamnlägen är Harö en av de kulturhistoriskt mest intressanta öarna och byarna i hela Stockholms skärgård.

Harö by är kanske den skärgårdsby i Värmdö kommun där ett äldre sätt att leva längst höll sig vid liv. Byn har också en av skärgårdens mest skyddade hamnar. I dag har landhöjningen gjort byviken svår att nå med båt men förr kunde man härifrån snabbt nå ut till såväl Kanholmsfärden som Rödkobbsfjärden. Själva byn ligger i en dalsänka mellan två höjdsträckningar och utanför Byviken ligger flera skyddande kobbar. Trots sitt ur kommunikationssynpunkt förnämliga läge kunde man, om man inte kände till att byn låg här, segla förbi utan att se någonting av bybebyggelsen.

Det nuvarande läget på norra delen av Harö är emellertid inte byns ursprungliga bebyggelseplats. På den äldsta kända kartan från 1640-talet är tre gårdar inritade på den nuvarande byplatsen, men lite förvånande kan man konstatera att en stor del av byns åkrar och ängar låg ca en kilometer längre söderut på ön. På en lantmäterikarta från 1713 finns antecknat att Harö by tidigare legat här nere. Här finns i dag en liten insjö som på kartor långt fram i tiden hette Gammeltomtträsket och viken som här skär in i Harö heter än i dag Hamnviken.

1939 gjordes en fosfatundersökning av det förmodade äldre bebyggelseläget. Höga fosfathalter kunde konstateras vilket är ett starkt indicium för att Harös äldre bebyggelse legat just här. I samband med fosfatkarteringen 1939 påträffades också lämningar av husgrunder samt tegel och kol. Från denna plats har haröborna sålunda flyttat någon gång innan byn kartlades i sitt nuvarande läge på 1640-talet. Anledningen till att man flyttade byn var säkerligen att landhöjningen gjort hamnförhållandena besvärliga.

Liksom på Möja hade Harö mycket goda förutsättningar för fiske och jakt. I skattläggningshandlingar från början av 1600-talet redovisas sex notvarp till varje gård vilket innebär att man säkerligen hade ett givande fiske på hemmavattnen. Vidare hörde till byn sex fågelsund där man med nät kunde fånga sjöfågel.

De goda förutsättningarna för fiske och jakt skapade förutsättningar för byn att växa sig stor. Under 1700-talets lopp tredubblades befolkningen i Harö by.

Vid tiden för laga skifte på 1840-talet fanns hela 19 gårdar i byn och laga skifteskartan utvisar en mängd byggnader som trängs om utrymmet på bytomten. Lantmätaren säger i skiftesprotokollet att ägoblandningen i byn nu blivit så komplicerad att "jordägarna själva ej hade reda på sina ägostycken".

Laga skiftets effekter blev genomgripande för haröborna. Av de 19 gårdarna dömdes hela 14 till att flytta ut från bytomten. De utflyttande gårdarna återuppbyggdes i nya lägen längs med Harös västra kust, vid Lerviken samt på intilliggande öar. Effekten blev en spridd bebyggelsebild på Harö bys gamla ägor, men också en kraftig nyodlingsverksamhet.

På den ekonomiska kartan från 1906 är nio gårdar utritade på och invid den gamla bytomten på öns norra del. Trots laga skiftet behöll sålunda byn mycket av sin täta karaktär.

Harö fick inte ångbåtsförbindelse förrän på 1920-talet vilket var en av anledningarna till att den äldre skärgårdskulturen levde kvar på Harö längre än i andra delar av skärgården. Ännu på, l930-talet fanns det haröbor som jagade säl och fiskade på traditionellt vis.

Till viss del slog den nya byggnadskulturen under 1800-talets slut igenom även på Harö. Fortfarande finns dock här i större omfattning än på andra håll i Värmdö kommun en äldre folklig byggnadskultur bevarad. I sluttningen ner mot Byviken ligger bl.a flera parstugor. Kvar finns också flera ekonomibyggnader i anslutning till de åkermarker som förr låg alldeles invid bytomten. Nere vid viken, som i dag är kraftigt uppgrundad, finns också flera sjöbodar och bryggor.

Över de övriga delarna av ön ner mot det ursprungliga bebyggelseläget finns ett flertal spår av ett äldre kulturlandskap.