Dalarö Skans

För att skydda sjöleden till Stockholm söderifrån anlades 1623 fästning på Skansbacken i Dalarö. 

När sedan Karl X Gustav 1655 skeppade ut trupper från Dalarö för ett fälttåg i Polen hade anläggningen redan förfallit. Möjligen uppmärksammades bristen i det fasta försvaret vid detta tillfälle, för 1656 inleddes ett fästningsbygge på Stockskäret som är namnet på den holme där Dalarö skans ligger i dag. Ansvarig för bygget var ingenjören Johan Peter Kirstenius. 1660 hade såväl en inre fästning som en yttre försvarsvall uppförts. Efter Karl X Gustavs krig lämnades Kirstenius fästning att förfalla.

Dalarö skans har med undantag av en del kompletteringar under tidigt 1800-tal sitt utseende i huvudsak bevarat sedan mitten av 1700-talet. Till större delen uppbyggd i enlighet med den svenska stormaktstidens mest framstående fästningsbyggare Erik Dahlbergs ritningar har skansen ett stort försvars- och kulturhistoriskt intresse.

I Karl XI:s uppbyggnad av den svenska krigsmakten ingick som mål att sätta landets föstningar i stridbart skick. Som ett led i denna strävan uppgjorde chefen för det fasta försvaret, generalkvartermästaren Erik Dahlberg, 1683 ett förslag till ombyggnad av skansen på Stockskäret.

Det dröjde till 1698 innan bygget påbörjades. Dahlberg, då generalguvernör i Livland, hade samma år presenterat en skrivelse för Karl XII där han påpekade hur eftersatta fästningarna var i östersjöprovinserna, Stockholms skärgård och längs östkusten i övrigt. Skrivelsen väckte ingen större reaktion hos kungen men möjligen tog Dahlbergs efterträdare som chef för fortifikationen, överste Carl Stuart, intryck härav eftersom Dalarö skans nu började uppföras i enlighet med de 15 år gamla ritningarna.

1719 var Dalarö skans så pass rustad att den ryska galärflottan som detta år härjade den svenska kusten aldrig angrep fästningen. Skansen var också troligen orsaken till att Sandemars herrgård undgick att brännas.

1724 var skansen med undantag av tornet, så gott som färdig. Klar var nu också kommendantbostaden som fortfarande ligger på öns nordöstra udde.

Efter det att tornet 1752-53 försetts med huv så att det översta batteriet kunde ställas upp var fästningen att betrakta som klar. Många uppgifter tyder dock på att kvaliteten i byggnadsverket lämnade mycket i övrigt att önska och på en ritning från 1756 står att "Sjelfva Tornet, uppfört av kullrig Fält- eller Gråsten, ser icke särdeles varacktig ut emot Cannonad".

En viss upprustning och utbyggnad av skansen gjordes 1808 i samband med finska kriget.

Den sista större nybyggnaden skedde 1812 då en kasern av trä uppfördes. Härefter förföll fästningen och 1854 upphörde Dalarö skans att räknas som en av "rikets fasta platser". Sedan 1920-talet används skansen av sjövärnskåren. 1935 blev den byggnadsminnesmärke.

Till anläggningen hör också den välbevarade kommendantbostaden från tidigt 1700-tal och manskapets begravningsplats på ön Kycklingarna sydväst om skansen.