Grönskär ligger bara 2,5 sjömil från Sandhamn och är ganska lätt att angöra från farleden. Det är bara att hålla norr om Sandhamns Stångskär, ta sikte på fyrtornet, gira nordvart mellan två fullt synliga stenar och styra upp i lä bakom ön och lägga till mot den bastanta stenbryggan. Fyrplatsen är visserligen nerlagd, men sommartid är husen bebodda. Formellt finns inga restriktioner på Grönskär och ön är avsatt som naturreservat. Men att kliva runt på Grönskär känns på grund av sommarborna som att man inkräktar. Detta faktum förtar för min del lite av lockelsen med att lägga till på Grönskär. Men huvudorsaken till att inte så många tar sig hit är nog att ön saknar hamn. Enda tilläggsplatsen är en hög stenkaj på nordsidan som försvaret byggde under beredskapsåren. Och så snart vinden friskar, svingar sig sjön runt ön och det är klart riskabelt att ligga kvar. Om vinden vrider mot nordost och ökar ligger sjön på ända från Åland. Men i högtrycksväder går det som sagt fint att ta sig ut till Stockholms skärgårds närmast tillgängliga historiska fyrplats. Man får helt enkelt försöka bortse från att det kan finnas folk på ön. För båtfolk är läget strax öster om Sandhamn idealiskt. Därtill har Skärgårdsstiftelsens insatser gjort ön till en sevärdhet. Både fyren och husen är magnifikt renoverade.
Här får man en inblick i hur det var att vara fyrvaktare på en kustfyr under 1800-talet. Man kan till och med få en guidad tur om man är några stycken och säger till på den lilla turistbyrån i Sandhamn. Gunilla Pettersson, Sandhamnsbo, står ibland till förfogande i egenskap av auktoriserad skärgårdsguide. Hon kan för övrigt mycket om Sandhamn också.

Uppe i det gamla fyrtornet har Grönskärs specielle beskyddare, tillsynsmannen Erik "Bult" Sundström, gjort en skärmutställning. Via arkiv från Lotsstyrelsen har han kopierat och förstorat gamla dagboksutdrag, gamla foton och skapat ett litet museum. Intresserade kan i förväg läsa på om Grönskär i "Sandhamnsledens öar", Skärgårdsstiftelsens årsbok 1995. Stiftelsens intendent Johan Ahlbom har också grävt i Lotsverkets gamla arkiv och återger delar av ett visitationsprotokoll från 1774 – fyra år efter att fyren tänts. På den tiden var den helt öppen upptill och eldades med kol. I protokollet beklagar sig den ensamme fyrvaktaren över att han ådragit sig svår lungsot sedan han burit tunga kolsäckar uppför fyrens trånga trappa för att hålla fyrkorgen brinnande. Två till tre tunnor kol per natt kunde gå åt och vindspel fanns inte.
När man läser vidare framgår att fyrvaktarbostaden var eländig: Snö, regn och eld från båken slog genom väggen, och väta och syra från berget besvärade huset med svamp och fukt.
Till skillnad från de flesta andra fyrvaktarbostäder runt kusten var den på Grönskär uppförd av tegel med puts, kanske för att stå emot kyla bättre och för att den skulle kunna eldas varm med kakelugnar. Men trots försök att förbättra huset fick Lotsverket ingen ordning på det. På 1880-talet bestämde man sig till slut för att bygga nytt både för fyrvaktaren och för hans överordnade, fyrmästaren. För att spegla skillnaden i rang blev fyrmästarens hus i två våningar. Båda byggdes i trä, inte lika tätt, men hälsosammare.

Idag möter den ursprungliga fyrvaktarbostaden vitputsad och fin. Även invändigt har huset renoverats av en privatperson som hyr av Skärgårdsstiftelsen. Huset är därför inte möjligt att närmare bese. Inte heller de iordninggjorda trähusen går att besöka, då de också är uthyrda.

Länge kunde man som besökare på Grönskär emellertid insupa gammal atmosfär i en av de små fiskebodarna. Den stod alltid öppen – i händelse av nöd. Den gamla skärgårdsfiskareatmosfären satt i väggarna. När man klev in mötte inpyrd lukt, nakna brädor, enkla britsar, en sotig järnkamin, en fotogenlampa, ett par slitna stolar och pallar, kallfuktiga täcken på britsarna och ett enda litet fönster. Litet och trångt. Men ändå frestande. Varje vår i några års tid seglade jag hit ut, besökte boden och skrev några rader i gästboken.

Gästboken visade att fler än jag drogs till ön. Jag minns att en del verkade bo i boden sent på höstarna – noteringar fanns från oktober och november – den tid då torsken förr gick till utanför Sandhamn. Men när jag besökte Grönskär senast var boden bommad. Erik Sundström förklarar:

– Det gick inte att ha den öppen längre. Folk svinade ner och förstörde. En del bodde i boden periodvis på höstarna och det gick så långt att de hotade bodens rättmätige ägare när denne ville avhysa de objudna gästerna.

Johan Ahlbom på Skärgårdsstiftelsen förklarar vidare:
– Visst skulle det vara trevligt med en öppen bod. Men Skärgårdsstiftelsen äger ingen bod, bara marken runt fyrbyn. System à la Svenska Högarna går inte att använda. Där står bodarna på ofri grund och måste rivas eller överlåtas när ägaren avlider. Grönskärsboden står på privat mark. Detta förvånar mig som f d Västkustbo. Men förklaringen är den att ön ropades in på auktion på 1850-talet av fiskare från Sandhamn och Granholmen som ville ha rätt att fiska och jaga. Säljare var Kronan – staten fick inte längre in skatt av fiskarna eftersom strömmingen hade försvunnit. Sedan har marken gått i arv i flera led. På så vis har det bildats så många fånigt små andelar i ytterskärgården.
Grönskär är inte värst, men trots att ön endast mäter ca 400 x 250 meter delas marken av 43 kända delägare. Och fler lär det bli, när de nuvarande går ur tiden.

Erik Sundström är en av de 43 och åker ut minst en gång i veckan mellan islossning och isläggning. Främst för att underhålla husen som tillsynsman. Men inte ens hans närvaro anses räcka för att kunna ha en bod öppen. Folk skulle behövas på ön ständigt, menar både han och Skärgårdsstiftelsen.

Besökare på Grönskär är verkligen att beklaga detta förhållande. Vem skulle inte vilja hyra en bod en vecka och njuta av skärkarlsliv?
Erik Sundström har ett speciellt förhållande till Grönskär. Det förstår jag när han berättar om hur han varje nyårsafton åker ut, går upp i tornet och klappar om "sin" fyr som han döpt till "Östersjöns Drottning". Det är måhända att ta i, jag vet fler vackra fyrar i Östersjön: Högby på Öland och Häradsskär för att ta två. Men hans smeknamn på Grönskärs fyr visar ändå vilken säregen dragningskraft svårnådda, utsatta platser har även på moderna människor.

När jag träffade Erik Sundström var det meningen att vi skulle ta oss ut till ön. Men tyvärr blåste det en del den dagen.
– Det går säkert tre meter sjö där ute, sade han när vi spanade ut genom fönstret från Sandhamns Värdhus. Jag kommer inte in ens med lillbåten, sade han och nickade mot sin styrpulpetare. Vi får göra ett nytt försök en annan dag.

Men den dagen har inte kommit ännu, minusgrader och ständiga kulingar har gjort besök omöjligt hela senhösten. Men kanske nu i vår.
När jag körde runt Grönskär, en blåsig junidag 1997, försökte jag lista ut var den gamla fyrhamnen kunde vara. Jag mindes från besöken på 1980-talet en lång vågbrytare som skärmade av en liten bassäng på nordöstdelen av ön. Men nu såg jag bara en grund, trång flad, där sjön vältrade in. Piren låg uppe på torra land.
– Landhöjningen, förklarade Erik Sundström.
Men redan på den gamla tiden måste hamnen ha varit besvärlig – bränningar på bägge sidor om inloppet och öppen mot norr. En pyttehamn på sydsidan torde vara lika svår att nå. Redan i 8 m/sek går sjön grov.

Vilka kval fyrfolket måste ha haft när de skulle iland för att proviantera eller bytas av. Eller om de blev sjuka. I början av 1900-talet hände just detta. Fyrmästaren fick blindtarmsinflammation och kom inte iland i tid.
Kanske på grund av vädret. Vintrarna bör ha varit värst. Långa pass i fyren, mörker i kanske 18 timmar, dygn efter dygn, då stormarna tjöt och tornet knakade för trycket och linsapparaten knappt ville rotera. Och hur gjorde de när isen varken bar eller brast? Deras båtar kunde knappast klara isen och gå till fots fyra kilometer in till Sandhamn var antagligen riskfyllt. Tänk om vinden ökade och bröt upp isen när fyrfolket skulle ut till sitt Grönskär igen? Men in måste de – annars svalt de.
Grönskär var en fyr av andra enslighetsgraden. Tre var ensligast och ett låg på landbacken. Klassningen avgjorde lönen, ju ensligare, desto högre lönetillägg.

Som mest bodde tolv personer på Grönskär och om man läser hur livet var här ute får man intrycket att det var ganska bra. Fyrmästardottern Dagny Westin har berättat hur de såg ljusen från Sandhamn och att det var så nära att de for iland och handlade två gånger i veckan. Och skulle man få gäster telefonerades det till Westerbergs affär och beställdes kalvstek. Alla fartyg som passerade i leden såg man också och lotsarna kom gärna iland på kaffe mellan lotsningarna. Men Dagny hade perspektiv – hon bodde 15 år på Svenska Högarna, 20 sjömil från land, innan pappa Arne Lind fick förflyttning till Grönskär.

På den tiden var en statlig tjänst status. Man var lite myndig, bar uniform och tjänsten var en språngbräda i karriären. Man började som fyrbiträde, avancerade till fyrvaktare och blev slutligen fyrmästare. För honom tog folk av sig mössan när de hälsade och bara en mästerlots var likställd.

Fyren på Grönskär kom till för att vägleda sjöfarten in mot Sandhamn. När den byggdes på 1700-talet var den koleldad, men byggdes om på 1840-talet, fick lanternin och linser som förstärkte skenet från rovoljelampan. De tjocka slipade linserna var av tredje storleksordningen och bröt skenet effektivt. När Lux-ljus installerades fick man upp effekten till hela 6 000 Hefnerljus. Karaktären på Grönskärs angöringsfyr var Int 10 sek, d v s med 10 sekunder sken, kort mörker och tio sekunder sken igen o s v. Lysvidden var goda 17 sjömil från det 33 meter höga tornet. Företogs angöringen av Grönskär i dager kunde man ta fyrtornet ens med stångmärket på Alskär redan ute vid Almagrundets fyrskepp. Det kunde man ända in på 1980-talet. Men när det ståtliga stångmärket förfallit i många år blåste det förstås ner. Sjöfartsverkets underhåll försvann när Grönskärs fyr släcktes 1961. Och snart ställer väl någon frågan om kasunfyren Revengegrundet, som ersatte Grönskär, behövs längre? Idag finns ju GPS, radar och sjökortsplotter.

Grönskärs fyr kommer dock att få stå kvar. Den och fyrfolksbostaden är byggnadsminnesmärken. Fyrens åttkantiga form fick slottsarkitekten Carl-Fredrik Adlercrantz inspiration till i Italien. Stilen får man segla i Adriatiska Havet utanför Split, till fyren Murduja, för att se.

För bara tre år sedan lade Skärgårdsstiftelsen ner miljoner på att renovera fyren. Den höll på att vittra sönder beroende på gammal tät puts som hotade att kväva murarna inifrån. Men efter råd från dagens slottsarkitekter bläst-rades putsen bort och ersattes med gråstensblock, som fogades ihop med kalkbruk. Därav kommer det sig att Grönskärs fyr idag åter ståtar i sin ursprungliga prakt. Och när allt kommer omkring har nog Erik Sundström rätt: Grönskär är Östersjöns Drottning. Ingen annan fyr har fått en så påkostad ny klänning.

Av Curt Gelin