Hallands Väderö  naturreservat

Hallands Väderö hänger geologiskt samman med Hallandsås. Det är Skånes tredje största ö och ligger trots namnet helt inom landskapet Skånes gränser. Ordet ”väderö” syftar troligtvis på att väderobservationer tidigare gjorts här. Landskapet på ön är omväxlande med lummiga skogar, marskland, klapperstensfält, öppna ljung- och gräshedar. Här finns också utmärkta badstränder. Såväl fauna som flora är rikhaltig med många ovanliga arter. Knubbsäl kan observeras. Till Väderön tar man sig med färja från Torekov. Ön är sedan många år naturreservat och det är inte tillåtet att campa här.

Hallandsåsen fortsätter ut i havet och slutar i Hallands Väderö, den västligaste delen av Skåne. Vandra tvärs över ön, rasta och njut av matsäcken och naturen! Besökaren fångas lätt av den speciella atmosfären på den lummiga ön som sedan 1958 är naturreservat.
I förhållande till sin storlek är Hallands Väderö en av Europas artrikaste platser. Där finns unika växter och djur och forskarna gör fortfarande nya upptäckter.

I den gamla lotsstugan har Skånes regionmuseum byggt upp en utställning, som visar hur människan och naturen präglat ön genom årtusendena. Den är en bra utgångspunkt inför en rundvandring på ön. Ett dopp i det klara havsvattnet fulländar besöket.

Redan på stenåldern har människor fiskat och jagat säl på Hallands Väderö och det finns spår av bebyggelse från medeltiden och framåt. "Sillgroparna" som användes vid beredningen av sillolja, visar att fisket var en viktig näring. 1844 byggdes lotsstugan. Det vita triangelformade märket på gaveln är synligt långt ute till havs och är ett riktmärke vid inseglingen.
De starka västvindarna som sveper in från Atlanten har i alla tider varit ett hot för sjöfarare, eftersom det finns många lömska grynnor och skär kring ön. Hundratals fartyg har gått i kvav utanför ön. Under en häftig storm 1882 förliste fem fartyg och man beslöt att bygga en fyr på Väderön för att underlätta navigeringen.

Ön användes som betesmark under många hundra år. Under hösten skulle fåren samlas in och delar av fångstarmarna till en fårfålla syns tydligt mellan gärdena och havet. På 1800-talet var det problem med återväxten av skog och därför drevs ek- och bokplantor upp i planteringshagar. Den siste skogvaktaren flyttade från ön 1959 och nu sköts skogen av stiftet.
Intresset för jakt ökade sedan Oscar ll gick i land på ön för harjakt 1887. Det fanns gott om skogshare, som inplanterades på ön 1857 och flera kungliga jakter ordnades fram till 1900-talets början, då jakträtten övergick i andra händer.
Under senare delen av 1800-talet upptäcktes ön av konstnärer. Friluftsmåleriet slog igenom i Frankrike vid århundradets mitt och konstnärerna sökte sig ut i naturen för att finna motiv.

På vandringen genom skogen ser man lavar på de knotiga trädstammarna. De är levande bevis för att skogen har funnits under en lång tidsperiod. En del av dem är unika för ön. Igelkottstaggsvamp och läderskalbagge visar att skogen inte huggits ner som på många andra öar på västkusten. Insekter och fåglar har funnit en fristad i de hundraåriga stammarna och skogen myllrar av liv.
Bokskogen är utbredd och väderöbokarna anses vara mer ursprungliga än fastlandets plantor. Det finns jätteekar som kan vara mellan fem- och sjuhundra år gamla. Skogen har använts för olika ändamål under århundradenas lopp. Hamlade träd visar att grenar och löv från ask och lind skars ner för att ge vinterfoder åt djuren runt Torekov. Björnbärssnåren i gläntor och längs kärrkanter är också karaktäristiska för ön och det finns flera olika sorters björnbär, somliga unika för ön.
Kappelhamnskärret, Ulagapskärret i Söndre skog, Tångakärret och Getaryggskärret i Nörre skog är stora, bördiga alkärr med yppig undervegetation. Här finns en fantastisk blomsterprakt att njuta av, från vårens vitsippor till höstens fackelblomster.
Strandlinjen har ändrats under årtusendena. Under stenåldern för mer än fem tusen år sedan gick havet längre upp och i strandvallen, som ligger nio meter över dagens havsyta har arkeologerna gjort intressanta fynd.
Trutarnas skrin fyller rymden och idag häckar tusentals trutar på ön. Hallands Väderö är den enda häckningsplatsen i Kattegatt för svensk alkfågel: tordmule, sillgrissla och tobisgrissla. Tobisgrisslan hotas av mård, som kom till ön 1982. Ejdrar häckar också på ön och många ällingar blir trutarnas rov, när de i maj simmar mot fastlandet. Det finns en sälkoloni på ön med hundratals sälar. De är känsliga för störningar, särskilt på sommaren när ungarna diar.