Tåckenön hör till de stora Hjalmaröarna och är idag på nära 64 ha. Ön
ligger i östra delen av södra Hjälmaren och hör till Södermanlands län,
Katrineholms kommun. På Tjugholmen mellan Tåckenön och Vinön, möts Södermanland,
Närke och Västmanland. Allmänna kommunikationer till ön
saknas. Tåckenön jämte Lillön och Väsboön hör sedan urminnes tider till Julita
gård i Julita socken. Julita gård ägs sedan 1941 av Nordiska museet.
Tåckenön,
Lillön och Väsboön omtalades i skrift första gången omkring 1180 under
namnet Topnaöarna. Det var i samband med att konung Knut Eriksson överlät sin
"flidernes gård" Säby (senare tiders Julita gård) till cistercienserorden i utbyte mot deras egendomar utanför Sigtuna.
Öarna har således
under en mycket lång tid, åtminstone sedan medeltiden, tillhört
Julitakomplexet och sannolikt hela tiden använts som slåtter- och betesland.
Att boskap skeppades till ön, i varje fall under Gustav Vasas tid, framgår av
räkenskapshandlingar i kammararkivet.
Byggnader
Tåckenön
är sedan gammalt bebyggd med ett fiskartorp, som omfattar omkring tre tunnland
åker, tre tunnland tomtmark med gistgård och bortåt fem tunnland slåttermark
(karta 1735).
Ön
har brukats av familjen Eriksson i cirka 250 år, deras huvudsakliga försörjning
har varit fiske, men de har även brukat marken och fungerat som fäbodvakt så
länge som ön användes som fäbod. Den övriga marken på ön har använts som
slåttermark av Julita gård. Efter slåttern i början av juli skeppade gården
ut kor på efterbete. Några flickor följde med korna till ön för att mjölka,
kärna smör och ysta ost. Ön brukades på detta sätt med ett fullt utvecklat fäbodsbruk
åtminstone in på 1870-talet. Delar av ön slås än i dag, men bara en bråkdel
av den gamla slåttermarken. Gården fortsatte skeppa ut djur på bete in på
1940-talet, men då utan mjölkhantering. Än idag betas den östra delen av ön
för att hålla landskapet öppet.
Det
gamla fiskartorpet på ön används idag som sommarstuga. Det är en tvåvånings
knuttimrad länga med faluröd panel och sadeltak. Östra delen
av huset är äldst,
där fanns en mjölkkammare, kök och farstu samt en riktigt gammal källare. Västra
delen av huset byggdes till ovanpå källaren vilket gjorde att den delen av
"parstugan" kom att ligga något högre än den östra delen. Den västra
delen användes av torparfamiljen och den östra av fäbodflickorna. Runt 1860
fick huset en övervåning och 1933 byggdes huset om så att karaktären av
timmerstuga försvann. Närmare stranden finns ett större bostadshus uppfört i
början av 1900-talet av Artur Bäckström, den siste private ägaren till
Julita gård. Huset är knuttimrat, rödmålat och har en säregen
nationalromantisk prägel. Den östra delen av detta hus är för åretruntboende.
Naturen
När
huvuddelen av Julita gård efter Artur Bäckströms död 1941, i överensstämmelse
med hans testamente, övergick i Nordiska museets ägo, följde den närmast
fastlandet liggande Väsboön huvudgården. De två andra öarna önskade Bäckström,
enligt sitt testamente, skänka till Kronan, för att de skulle avsättas till
nationalpark för att bevaras i det skick öarna hade då. Lagen om
nationalparker sade dock att man inte fick fålla eller skada växande träd ta
bort växter eller växtdelar, uppföra byggnader, odla marken eller beta marken
med kreatur. Med andra ord skulle en nationalpark lämnas till fri utveckling
och det skulle innebära att den karaktär ön hade med öppen betes- och slåttermark
skulle försvinna. Kronan ansåg att de var förhindrade att ta emot ön av
denna anledning och Nordiska museet tog över öarna istället och menade att de
skulle skötas som de alltid hade gjort. Det har tyvärr inte lyckats.
I dag är
den större delen av Tåckenön skogbevuxen. Lövskogen är dominerande med ask,
alm och ek. I skogen finns det gott om stora träd med vida kronor som växt upp
i ett öppet landskap. Det finns även flera träd med spår av lövtäkt. Dessa
träd hotas idag av igenväxningen, de yngre träden kväver dem, vilket är
olyckligt då dessa träd hyser en stor mängd intressanta insekter och mossor
samt lavar.
I
området nära bostadshusen hävdas markerna ännu. Betesdjur håller efter
undervegetationen och de större träden står öppet och har större chans att
överleva. Marken mellan husen slås årligen och höet fraktas bort. Nordiska
museet erhåller miljöstöd för denna tredjedel av ön
Framtiden
Nordiska
museet avser att fortsätta bruka markerna vid Bostället genom slåtter och
bete. Den skogbevuxna delen av ön kommer på sikt att minskas ner till ca halva
öns yta. Till att börja med kommer ljusbrunnar öppnas upp i anslutning till
de värdefullare stora träden på ön. Genom gläntor hoppas vi kunna bevara
den rika lundflora som nu sakta håller på att kvävas under den allt större
skogen. Lillön kommer att lämnas till fri utveckling.
Källa:
Cristina
Prytz
