Björnö naturreservat

Området utgör en del av ett större herrgårdspräglat odlingslandskap kring Björnö gård. Naturreservatet upptas till största delen av ekhagmarker och havsstrandängar.

Reservatets kärnområde utgörs av hagmarker bevuxna med gamla, vidkroniga ekar. Ekbeståndets medelålder uppgår till ungefär 150 år och medeldiametern till ca 60 centimeter i brösthöjd. Enstaka trädindivider är betydligt äldre och grövre. Inom vissa delar förekommer hålträd samt en del döda eller döende träd. I områdets norra del finns i anslutning till allén inslag av gamla, grova lindar. I trädskiktet förekommer i övrigt enstaka ask, lönn, asp, rönn, sälg och gran samt inom vissa delar grupper av björk och tall. Längs Åbyåns stränder växer bårder med klibbal.

Ekhagmarkerna inom den östra delen av reservatet hävdas genom bete med nötkreatur och har åtminstone ställvis en tät och välbetad grässvål. Den dominerande vegetationstypen är rödvenäng men även rödvenhed, tuvtåtelfuktäng och lågstarrfuktäng förekommer. Bland de vanligaste kärlväxtarterna märks gullviva, ängsviol, knippfryle, Adam och Eva, svinrot, bockrot, blåsuga, mandelblomma, stor blåklocka, liten blåklocka, sommarfibbla, tjärblomster, höstfibbla, vårbrodd, darrgräs, gökärt, stagg och ängsvädd. Inom de övriga hagmarksdelarna har hävden upphört och ställvis har det skett en igenväxning med slån och enbuskar samt en del lövträd, främst björk.

I den sydöstra delen övergår hagmarkerna mot Rafshagsviken i öppna och välbetade havsstrandängar. Den vanligaste vegetationstypen på strandängarna är övre landstrandsvegetation av salttåg/rödsvingeltyp. På strandängarna finns uppstickande moränholmar av varierande storlek som är bevuxna med ek. På den största holmen växer ett blandbestånd av ek, tall och björk med ett tämligen slutet underskikt av enbuskar. Inom denna del finns ett rikt inslag av hålekar.

Området hyser som helhet en mycket rik fauna och flora med inslag av många ovanliga och hotade arter. Entomologisk expertis har bedömt att området är av riksintresse ur entomologisk synpunkt. Insektsfaunan är ännu ofullständigt känd men av den dokumentation som finns tillgänglig framgår att drygt 50 hotlistade skalbaggar har påträffats i området. Flertalet av dessa är knutna till ek. Bland intressanta fynd kan nämnas (hotkategori inom parentes) Velleius dilatatus (hk 2), läderbagge Osmoderma eremita (hk 1), mindre ekoxe Dorcus parallelepipedus (hk 2), Aesalus scarabaeoides (hk 2), Procraerus tibialis (hk 2), Ampedus nigroflavus (hk 4), Elater ferrugineus (hk 2), Grynocharis oblonga (hk 2), matt mjölbagge Tenebrio opacus (hk 1), gulbent kamklobagge Allecula morio (hk 4), kolsvart kamklobagge Prionychus ater (hk 4), ekbrunbagge Hypulus quercinus (hk 2) samt ekträdlöpare Rhagium sycophanta (hk 2). Flertalet av dessa är goda indikatorarter för kontinuitet på hålträd eller förekomst av grova, döda träd.

Vidare har ett flertal signalarter och hotlistade kryptogamer knutna till gammal ek och lind observerats. Bland dem kan nämnas den akut hotade gammelekslaven Opegrapha illecebrosa, liten sönderfallslav Bactrospora corticola (hk 2), matt pricklav Arthonia pruinata (hk 2), brun nållav Chaenotheca phaeocephala (hk 4), grå skärelav Schismatomma decolorans (hk 4) samt blekticka Pachykytospora tuberculosa (hk 4).

Kulturhistoriska förhållanden

Björnö omnämns första gången 1346 och blev tidigt storgård. På gården finns dock inga dokumenterade medeltida byggnader, möjligen kan källaren under manbyggnaden utgöra resterna av ett medeltida hus. År 1609 blev Björnö säteri.

Den nuvarande huvudbyggnaden, som uppfördes 1850, är ett stort trähus i enkel empirestil med två våningar under lågt valmat tak. Byggnaden ritades och uppfördes av greve Carl Posse, en av dåtidens stora godsägare i trakten. En flygelbyggnad i karolinsk stil uppfördes ca 1770. Till gårdsanläggningen hör flera ålderdomliga ekonomibyggnader uppförda i såväl korsvirkesstil som i skiftesverk, b la smedja och våghus från omkring 1770, stall och ridhus från 1815 och ett orangeri från 1858. De agrara lämningarna består av vällagda stenmurar och en allé som leder till gården. I ekhagmarken sydväst om gården finns två rektangulära stensättningar, troligen från järnåldern. På 1700-talet fanns vid Björnö flera binäringar till jordbruket, bl a tre väderkvarnar, två sågkvarnar och en vattenkvarn, skeppsvarv samt en tjär- och kolugn. Sydost om herrgården finns resterna av ett tegelbruk. Under åren 1904 till 1924 var Statens remontdepå förlagd till Björnö.

Hitta hit:

Området ligger i anslutning till den enskilda vägen mellan E22 och Björnö herrgård. Vid Matängsbacken i den norra delen av reservatet finns parkeringsmöjligheter för ett mindre antal personbilar.

En befintlig vandringsled passerar igenom området längs med enskilda vägen Oxhagen-Matängsbacken och vidare mot väster längs vägen till Byrum. Leden utgör en del av en kommunal vandringsled som utgår från Horsö-Värsnäs-området.