Lasse i Gatan

Att havet kunde ge bärgning åt den som vågade ta risker, det bevisade Onsalaredaren Anders Börjesson, som lyckades samla sig en förmögenhet på fraktfart i slutet av 1600 – talet och början av 1700 – talet. Han var så burgen att han kunde hålla sin son Lars i England för att studera skeppshandel. Vårvintern 1710 avled han, och barnen kallades hem till Onsala för att skifta arv. De fann att faderns kvarlåtenskap gjorde dem till ett besuttet folk.

Men sonen Lars, som då var i 20 – årsåldern, la inte sina pengar på kistbotten. Det var oroliga tider. Karl XII: s långa, förödande krig skapade en galopperande inflation, som inte gav någon säkerhet för sparkapital. T o m "Riksens ständers bank" hade slagit igen. Nödår, skattetryck och annat elände fördystrade tillvaron. Det enda onda Lars inte fruktade var soldatutskrivning, för han var krympling.

Men svåra tider kan vara goda tider för den djärve. Redan samma sommar som fadern dog sätter Lars – som tagit sig namnet Gathe efter fädernegården – en del av sitt kapital i en jakt som han döper till "Lilljägaren".

Med en utvald besättning låter Lars "Lilljägaren" härja som en späckhuggare i västkustens farvatten. Man uppbringar handelsfartyg efter handelsfartyg. Priserna ger en ofantlig vinst. Lars Gathes kaparimperium växer fram. Själv stannar han på land på grund av sin bräckliga konstitution, men leder från skrivbordet med suverän kallblodighet aktionerna. Han köper in sig i andra kaparföretag, får kungens statsfästelse på sin verksamhet där han kunde anfalla fiendeflottor efter eget godtycke, gifter sig rikt med en flicka från trakten, bygger hus i Göteborg, och blir på det hela taget en rangerad karl. Många är de vilda historier som berättas kring "Lasse i gatan", lika finurliga eller blodiga som de som berättas kring sjöröveriet i de karibiska haven. De flesta är givetvis inte sanna men är nog så spännande för det. Det är dock en annan historia.

Ibland måste han dock ge sig till sjöss, nämligen när myndigheterna snokar lite för närgånget i hans angelägenheter. För trots det kungliga brevet opererar Lars Gathe inte sällan i gränstrakterna till det olagliga. 1718 manas han – som nu har hunnit både bli adlad Gathenhielm och bli tilldelad titeln kommendör, d v s chef över samtliga kapare – inför domstol i Göteborg. Det är ytterligare en smugglingsaffär – det gäller utförsel av stora summor penningar – som myndigheterna kommit på. 

Men Gathenhielm behöver aldrig inställa sig. Hans hälsa är bruten. Sista tiden har han fått stappla sig fram på kryckor. Han, som nu är en av Göteborgs rikaste män, måste anhålla om att få en plats i kyrkan, så långt nere vid dörren som möjligt, för att han ska slippa behöva hasa sig fram så långt. 

Den 25 april 1718, några månader före kungen själv, dör hans kapare, Lars Gatenhielm i tbc, endast 28 år gammal. Hans lik läggs i en magnifik marmorsarkofag i det gravkor han låtit inrätta åt sig och sin familj i Onsala kyrka. Detta gravkor kan beses precis som alla de gåvor som han lät skänka till kyrkan under sin verksamhetstid.

Lasse i gatan lurade rättstjänarna än en gång, precis som han lurat dem så många gånger innan, liksam han lurat så många andra. Enda felet var att den här gången kostade det honom livet.

I Onsala kyrka, drygt en mil från Kungsbacka på Onsala-halvön, vilar Lars Gathenhielm, mest känd som “Lasse i Gatan“ tillsammans med sin hustru Ingela född Hammar. De lät bygga sitt eget gravkor och planerade i enlighet med tidens sed noga för sin bortgång. Bland annat köpte de marmorkistor från England. Lars Gatenhielm blev en av Sveriges mest kända kaparkaptener och hans och hans hustrus gravkor är väl känt och ett omtyckt utflyktsmål än i dag.

Ett mansporträtt som förmodats föreställa Lars Gathenhielm (1689-1718), okänd konstnär