Sladö - Äskeskär naturreservat

I Tjust ytterskärgård, norr om Västervik, ligger Sladö - Äskeskärs arkipelag.

Till Sladö - Äskeskär tar du dig med båt. Runt östra delen av Sladö finns en vandringsled som i norr ansluter till Hasselö och i söder mot vinterbryggan och den södra udden.

Reservatet omfattar mer än 2000 hektar varav ca 90% är vattenområde. De yttre småöarna, hårdast utsatta för väder och vind, utgörs ofta av kala skär eller glest enbevuxna öar. På mer skyddade öar i den inre arkipelagen är vegetationen riktigare; barrskogen dominerar visserligen de större öarna, men kring bebyggelse och uppodlingar finns lövskogar med ek, rönn, ask och lind. På Sladö finns ett antal väldiga lindar som tillsammans med en mängd askar har hamlats (lövtäkt).

Huvudön Sladö är uppbyggd kring en rullstensås som avsatts under vatten, något som lett till att material med liten kornstorlek spolats bort. Åsen sträcker sig över ön från nordväst till sydost. Det underlagrade urberget som utgörs av ögongnejsgranit kan man endast skymta på ett par ställen på ön. Berget är desto mer framträdande på de många kalspolade småöarna i det yttre havsbandet. På den mindre ön Äskeskär, i södra delen av reservatet, finns intressanta lämningar från tidigare Östersjö-stadier längs öns västra sida i form av klapperstensfält och strandvallar.

Sladö och Äskeskär domineras av tall, och då framförallt av hällmarkstallskog. Med ökat jordlager kommer även granen in även om tallen fortfarande dominerar. Runt byarna och längs de angränsande uppodlingarna övergår barrskogen i ljusöppna blandlövhagar med lind, ek och ask. I en äng på Sladö, som efter några år av betesdrift åter slåttras, finns många hamlade askar och lindar. I ängen växer arter som jungfrulin, gullviva, darrgräs, solvända, ängsskallra och brudbröd. Alla dessa växter är beroende av slåtter eller bete för sin överlevnad.

Löv var tidigt ett viktigt djurfoder och är troligen det äldsta foderslaget. Lövtäkten ägde rum på sensommaren när höskörden var bärgad. Att beskära trädens grenar kallades i vissa trakter att "hamla". Uttrycket har kommit att bli allmänt använt. Hamlingen, gick till så att någon klättrade upp i trädkronan och kapade grenarna med en såg eller yxa. De som stod nere på marken skar av de lövbärande smågrenarna från de större grenarna med lövkniv. Smågrenarna bands till kärvar som torkades innan de fördes hem till ladan. De större grenarna hamnade på vedbacken. Träden sköt sedan nya skott och hamrades på nytt efter tre till fem år. Ett hamlat träd har ett tuktat, lite busklikt utseende. De avkapade grenarna drar efter en tid in röta i stammen, vilket så småningom leder till att trädet blir ihåligt. Härigenom skapas bohål till hålbyggande fåglar och bin. Insamlingen av löv skedde främst i ängen. Hamlingen höll trädens kronor små, vilket gav mer ljus åt ängens gräs och blommor. Allt löv, med undantag av eklöv och boklöv, kunde användas medan ädellövträd som lind, ask och alm var särskilt begärliga.

Sladö är en fiske- och jordbruksby omnämnd år 1601 som styrmansort med lots. Byn är närmast av radbykaraktär. Närmast stranden ligger sjöbodarna och båthusen, längre upp mangårdsbyggnaderna och längst upp ladugårdarna. På ön finns tre kummel och en kretsformig stenmur som sannolikt använts som sjömärken. Ett annat, sedan flera hundra år välkänt sjömärke, är de två askarna längst ut i havsbandet på den lilla holmen Sladö ask.