Forntida signalsystem

Signaleldar för 1000 år sedan

Om det allra äldsta sättet att signalera minner oss vårdkasarna, koniska staplar av gran- och tallstänger, vanligen resta på högt belägna platser längs kusterna. Inuti staplarna fanns torrt ris och näver som gjorde dem lätta att antända. Vårdkasarna utgjorde ett uråldrigt varningssystem längs kusterna.

Kasarna tändes som en signal då fienden nalkades. Vårdkasarna tycks ha varit en centraldirigerad inrättning, under medeltid kontrollerad av myndigheterna i de olika landskapen, senare av riksmyndigheterna. Till vårdkasarna var en bevakningsverksamhet knuten med skyldighet att underhålla kasarna och bedriva kontinuerlig vakttjänst. Försumlighet straffades med hårda böter.

Vårdkasarna fungerade så att när t ex en fientlig flotta upptäcktes antändes kasen. Eftersom kasen låg högt syntes eld och rök långt efter kusten till nästa vårdkasplats, där nästa kase tändes. På detta sätt budades det om ett fiendeangrepp. Detta optiska signalsystem var så väl utbyggt att man på tre dagar lär ha kunnat larma hela den gamla svenska kustlinjen i Östersjön från Blekinge till nuvarande Petersburg, som då var en svensk fästning.

När den ryska skärgårdsflottan den 11 juli 1719 angrep Roslagen kom vårdkasarna verkligen i bruk. Sedan utkiken på Söderarm med ett skott varskott posteringen vid den närmsta vårdkasen brann snart bålen norrut och söderut efter Roslagskusten som en varning för den fruktansvärda fara som nu var i antågande. Säkerligen räddades både liv och gods genom detta åldriga varningssystem.

Vårdkaseinstitutionen hade kvar sin betydelse långt fram i tiden tills andra med effektiva signaleringssystem tog över. Här och där finns fortfarande vårdkasar att beskåda t ex i närheten av Fituna i Sorunda socken på Södertörn.
David Damell

Fornborgar och signalsystem

Redan det förhistoriska samhället har haft behov av olika typer av försvarssystem mot fientliga anfall. Fornborgarna är ett exempel på detta. Ca 1000 har registrarats i hela landet. De tycks i huvudsak ha tillkommit under perioden 300-600 e Kr med en stark tyngdpunkt till Mellansverige. Ofta ligger borgarna efter gamla färdleder men mera undanträngda lägen finns också, vilket givit upphov till begreppen farledsborgar och flyktborgar. Arkeologiska utgrävningar under de senaste decennierna har visat att bilden är komplicerad. Spår av bl a bosättning och hantverksaktivitet har konstaterats invid och i många borgar. Många har alltså varit befästa gårdar eller hantverksplatser men givetvis tycks flertalet ha tjänat som vaktplatser och gränsposteringar i förhistoriska småstater.

I många fornborgar finns spår efter vårdkasar något som även namnen på en del av dem omvittnar. Fornborgarna har alltså ingått i uppbyggda försvarslinjer med möjlighet till signalering sinsemellan. Praktiska försök utförda i bl a det fornborgstäta Eskilstunaområdet har visat attt signallinjer mellan dessa försvarsanordningar fungerar mycket bra inte minst om en eller annan vanlig vårdkasplats räknas in i försvarssystemet. Signaleringen vid krigsfara med hjälp av eldar har således mycket gamla anor inom svenskt område.
David Damell

Artiklarna ursprungligen publicerade i Historiska Nyheter nr 57, utgiven av Telemuseum och Historiska museet.