|
'De inre delarna av
Lummelundagrottan är däremot äldre och har uppkommit genom att
rinnande vatten har löst upp och transporterat bort kalkberggrunden. En
grotta bildad på detta sätt kallas karstgrotta. Lummelundagrottan har
bildats längs en långsamt sluttande grundvattenyta, och kallas därför
även för en grundvattenytegrotta.
Den kemiska processen är komplicerad men kan förenklat beskrivas på så
sätt att ytvatten som tagit upp koldioxid från luften blir "
aggressivt " mot kalksten och löser upp den. Processen går mycket
långsamt och varierar med vattenflöde, temperatur, berggrundens
beskaffenhet och många andra faktorer.
Vattnet som bildat Lummelundagrottan kommer från Martebo myr, tidigare
Gotlands största våtmark, men som i dag är utdikad odlingsmark.
Vattnet leds från området genom den numera rätade och fördjupade
"kanalen" fram till ett flertal slukhål (sprickor i botten
och på sidorna av kanalen), där vattnet försvinner ner i berggrunden.
Droppstensbildningar
På många ställen i Lummelundagrottan finns droppstensbildningar, s k
speleothems. Droppsten bildas genom samma kemiska process som bildat
grottan, med den viktiga skillnaden att processen går baklänges.
Vatten som sipprar genom kalkberggrunden blir småningom mättat med
kalciumkarbonat. När vattnet når grottan och utsätts för luft
dunstar en del av vattnet och en mycket liten mängd kalk avsätts. På
så sätt byggs det upp droppstensformationer av de mest skiftande slag.
Stalaktiter är istappsliknande droppstenar som hänger från taket. En
typ är konisk till formen, men det finns även andra, t ex de smala ihåliga
stråstalaktiterna, som bara är några millimeter i diameter, men som
kan nå en avsevärd längd. den längsta kända stråstalaktiten i
Lummelundagrottan är 86 cm lång. Stalaktiter är den vanligaste formen
av droppstensbildning i Lummelundagrottan, ca 3 000 st, av vilka ca 85%
är stråstalaktiter. Stalaktiternas tillväxthastighet har uppskattats
till 1 mm på 10-20 år.
Stalagmiter växer uppåt från underlaget. De är i allmänhet
betydligt grövre än stalaktiter. I Lummelundagrottan är stalagmiter
inte så vanliga, det finns bara ca 50 st. Några vackra exemplar finns
i Altaret i sal 5. Ibland förekommer det att en stalaktit och en
stalagmit växer samman och bildar en "kolonn", vilka dock är
mycket sällsynta i Lummelundagrottan.
När vattnet rinner längs sluttande grottväggar bildas antingen tunna
"draperier" eller "flowstone" beroende på hur
grottväggen lutar. Flowstone liknar stundom stelnade vattenfall. De är
den volymmässigt dominerande typen av droppstensbildning i
Lummelundagrottan. Ibland, t ex i sal 5, finns flowstone som ser ut som
små dammar eller terassodlingar i miniatyr, vilka kallas
"rimpools".
Heliktiter är stalaktiter som det "gått snett för", ty de
är snedvuxna och oregelbundna. Det finns många teorier om hur de
bildas. Heliktiter är mycket sällsynta i Lummelundagrottan, endast ca
20 st finns.
De blomkålsliknande bildningar som man ser på många ställen i
grottan kallas "bergmjölk", vilka troligen bildas under påverkan
av mikroorganismer. Andra mera ovanliga typer av droppstensbildningar
som förekommer i Lummelundagrottan är knottriga "akvatiska
knoppsinter" och trattlika "lily pads", vilka bildas
under respektive i vattenytan; de är mycket ovanliga och förekommer
endast på enstaka platser innanför turistgrottan.
En del av droppstensbildningarna är färgade. Den bruna färgen kommer
av järnhaltiga ämnen och den svarta från manganföreningar. Vid
lamporna finns även gröna nyanser, vilket härrör från ljusberoende
grönalger, som börjat växa på grund av ljuset från lamporna.
Källa: Tord
Porsne, ur boken Lummelundagrottan
|
