'Hall-Hangvar naturreservat upptas till den helt övervägande delen av tallskog, en skog som ofta är starkt präglad av bete och äldre tiders avverkningar i form av plockhuggning. Framför allt i den södra delen av reservatet är jordtäcket tunt, och skogen består här i stor utsträckning av en gles och lågvuxen hällmarkstallskog.
Bl.a. i anslutning till Verkmyr och Stigmyr finns större områden med öppna, nästan helt trädlösa hällmarker.
Mellan den norra delen av Irevik och Häftingsklint reser sig en brant, upp till 30 m hög klint alldeles innanför stranden. Drygt 500 m norr om Häftingsklint delar denna kustklint upp sig i två avsatser, av vilka den undre fortsätter längs stranden, medan den övre böjer av inåt land samtidigt som den blir allt flackare. Först uppe vid Hallshuk når kustklinten åter en höjd av över 25 m.

Reservatet är förhållandevis rikt på våtmarker av olika slag. I de större, t.ex. Verkmyr och Stigmyr, domineras växtligheten ofta av ag och högvuxna starrarter, medan många av de mindre våtmarkerna har karaktären av vegetationsfattiga s.k. blekevätar, som helt torkar ut under sommaren. På många platser nedanför klintarna, bl.a. sydväst om Harudden, har framträngande grundvatten gett upphov till botaniskt rika källkärr och kalkfuktängar.
Trots att stora delar av reservatet ger ett kargt intryck, kan man här träffa på ett flertal ovanliga växter, bl.a. orkidéer som röd skogslilja, salepsrot, alpnycklar, sumpnycklar och gulyxne, strandkål, brun ögontröst (i källkärren), svärdskrissla och gotlandssolvända. De två sistnämnda arterna förekommer bl.a. på hällmarksområdet mellan Stigmyr och väg 149.

Areal: 2 165 hektar. Reservatet sträcker sig längs kusten från den nordligaste delen av Irevik upp till Hallshuk, en sträcka på närmare 15 km.'

Källa: Länsstyrelsen på Gotland