Svensksund

År 1790 avsåg Gustaf III att satsa på sjökrig mot ryssen. Under vintern 1789/90 förstärktes de svenska flottorna varvid skärgårdsflottan nästan fördubblades. Skärgårdsflottan bestod våren 1790 av 349 fartyg med totalt 3.000 kanoner och 21.000 man. Ca: 2/3 av besättningen kom från armén. Örlogsflottan bestod av 21 linjeskepp, 8 fregatter och 13 mindre fartyg, totalt 16.300 mans besättning. Hertig Karl som fötts till storamiral var chef  över örlogsflottan. Hans flaggkapten var amiral O H Nordenskiöld. Hertig Karl var ej utbildad i sjökrigsföring så i praktiken var det Nordenskiöld som förde befälet.
Gustaf III förde själv befälet över skärgårdsflottan med överste George de Frese som flaggkapten

Den 9 juli 1790 möttes den svenska och den ryska flottan vid Svensksund. På den svenska sidan fanns totalt drygt 250 fartyg med sammanlagt 12 500 stridande och över 1000 kanoner. På den ryska sidan fanns ungefär lika många fartyg med 14 000 man och cirka 1 200 kanoner.
Slaget blev den största sjösegern i Sveriges historia och det största sjöslaget i Östersjöns historia. Ryssarna förlorade mer än sextio fartyg och cirka 9 500 man; av dem var över 6 000 tillfångatagna! Sverige förlorade 600-700 i döda och sårade samt sex skepp.

Viborgska gatloppet 3 juli 1790 var en helt annan historia...

"Nu hände det som Nordenskiöld varnat för, vinden ändrade riktning till sydväst vind. Därmed var det svårt att ta sig tillbaka. Kungen valde då att gå in i Viborgska viken för att vänta ut en bättre vind. Detta var i början av juni 1790. Man lade sig för ankar mellan Krysserort och Biskopsö (Kyperort).

På grund av de sydvästliga vindarna fastnade den svenska flottan i Viborgska viken. Utfarterna blockerades av ryssarna. Den ryska flottans spärr av Viborgska viken inleddes den 8 juni och utgjorde till en början inget allvarligt hot mot de svenska flottorna. Deras närvaro när S:t Petersburg innebar tvärtom en press på Katarina II.
Ombord på de ca 400 svenska fartygen fanns totalt 3.000 kanoner och 30.000 sjömän och soldater. Skärgårdsflottan hade 14.000 man. Örlogsflottan hade 16.000 man på 21 linjeskepp, 13 fregatter och ett antal mindre skepp..
Med fanns också Gustaf III och hertig Karl.
En hel månad blev den svenska flottan kvar. Färskvatten och mat började ta slut.
Under tiden körde ryssarna fram artilleri på stränderna vid utloppen"

De flesta källor nämner bara att orsaken till "katastrofen" var att en brännare antändes för tidigt och drev ner mot den svenska linjen och antände först Enigheten. Munthe är mer specificerad och nämner att Enigheten låg förankrad med akterspring och uppgigade segel. Akter om Enigheten låg brännaren Postiljonen förtöjd från Enighetens akter och akterspring. När ordern om att lossa förtöjningarna och sätta segel kom skedde detta så snabbt på Enigheten att akterförtöjningen till brännaren inte hann lossas utan denna sköt fart och lade ombord med Enigheten.

I en minnesteckning över Gustaf af Klint finns följande beskrivning av händelsen återgiven efter dennes efterlämnade anteckningar:

"Klockan var litet öfver 7 om morgonen då Dristigheten utpasserade; de öfriga fartygen följde i hennes kölvatten, amiralskeppet Gustaf den tredje kl. 8, det tolfte linieskeppet i ordningen, alla utan betydligare skador. I jemnbredd med Dristigheten hade framgått de s.k. hämennmaa eller skärgårdsfregatterna Styrbjörn och Norden, förda af öfverstelöjtnant Victor v. Stedingk och kapten Olander, efter hvilka den öfriga skärgårdsflottan följde utan någon egentlig formering. Icke heller dessa många fartyg hade lidit nämnvärda skador. Hade slutet svarat mot början, skulle denna dag skrifvit ett af de märkligaste bladen i sjökrigets häfder. De närmast liggande ryska skeppen voro nästan redlösa, vägen till sjös stod öppen, frisk blåste den mest gynnande vind för att nå Sveaborg, dit skärgårdsflottan kunde komma inomskärs. Det var nu, omkring kl. 9, som den olycksbringande brännaren, Postiljonen benämnd, bragte de ännu icke utkomna svenska fartygen i oordning och antände ett linieskepp och en fregatt, som bägge sprungo i luften. Allt insveptes derpå i sådan rök och dimma, att inga ledmärken kunde skönjas; flera af de efterföljande fartygen råkade derigenom på grund i det ganska svåra farvattnet och gingo förlorade."