Östra Finska vikens nationalpark

Nationalparken hör till ett av Östersjöns viktigaste skyddsområden inom ramen för Östersjöns skyddsavtal. Inom kort skall även vissa vattenområden införlivas med parken. Även landarealen kommer att utvidgas. Skyddsområdet kompletteras av Finska vikens nationalpark - en park under planering på den ryska sidan av gränsen.

Nationalparken omfattar den yttersta skärgården inom de östligaste kustkommunerna. De hundra holmarna och skären inom parken är utspridda över ett stort, över 60 km brett, vattenområde långt från fastlandet och de bebodda öarna.

De flesta holmarna är för sydkusten typiska trädlösa kobbar med branta stränder piskade av bränningar. Klipporna som formats av istiden och bränningarna består av rödbrun, förvittrad granit (den så kallade rapakivigraniten), som ställvis har spjälkts till stora kubformationer. I sprickorna växer en frodig buskvegetation. På vissa ställen finns strandvallar bestående av kuller- och klapperstenar. På strandvallarna häckar ofta stora silvertärnekolonier.

Den vanligaste vegetationen på de skogbevuxna holmarna består av en låg och gles, lavrik hällmarkstallskog samt enbuskage i bergsskrevorna. Som en specialitet finns det frodiga lundar i de inre delarna av ön Ulko-Tammio och några andra större holmar. Den frodigaste holmen är Ristisaari, en forntida betesmark, med sina asklundar samt strand- och blomsterängar.

En motvikt till klippskären utgör den två kilometer långa ön Långviran, en låg längsås med långgrunda sandstränder. Den har länge varit ett populärt utflyktsmål. Parken är framför allt känd för sina sjöfåglar. Även de mest krävande fågelarterna, så som tordmule, tobisgrissla, sillgrissla, svärta och silltrut får häckningsro på de skär där landstigningsförbud råder. Andra sällsynta arter är grågås och skärpiplärka. Av de vanligare sjöfåglarna kan nämnas storskrake och vigg. Den annorstädes så vanliga ejdern är här fåtalig eftersom dess huvudföda blåmusslan saknas. Även blåstången lever här vid utkanten av sitt utbredningsområde. I slutet av maj kan man se hundratusentals arktiska flyttfåglar på sin färd norrut. Sälarna är beroende av Östra Finska vikens isar för att kunna fortplanta sig.

Nationalparksområdet har sedan gammalt varit viktigt för fisket. Gamla centra för fisket har varit de till byggnadsstilen särpräglade skärgårdsbyarna på Aspö, Fagerö, Stamö (Tammio) och Suuri-Pisi. Även holmarna inom parken, t.ex. Ulko-Tammio, kan uppvisa minnesmärken från tidigare epokers fiske, jordbruk, sjöfart och krig till havs.

På vissa holmar råder landstigningsförbud hela året eller under häckningstiden. Rätten att röra sig på de militära skyddsområdena är också begränsad.

Läs mer om gränszonen, som kan ha egna begränsningar.

Läs mer om Östra Finska vikens Nationalpark på Forststyrelsens presentation