Helsingfors

Uspenskikatedralen och Domkyrkan

Historia

År 1550 utfärdade Sveriges konung Gustav Vasa ett påbud att en stad skulle grundas vid Vanda ås mynning. Där tar Helsingfors historia sin början. Konungen befallde att borgare i Raumo, Ulfsby, Borgå och Ekenäs skulle förflyttas till den nya staden. Helsingfors skulle tävla med Reval (idag Tallinn) på andra sidan Finska viken om handeln på Ryssland.

Helsingfors växte långsamt. I hopp om en bättre hamn flyttades staden i mitten på 1600-talet längre söderut närmare öppna havet, till sin nuvarande plats.

1700-talet var en svår tid för Helsingfors med krig, pest och hungersnöd. Ryssarna intog staden under stora ofreden 1713–21 och på nytt 1742. Att befästa Helsingfors blev en viktig uppgift för Sveriges försvarspolitik. Strax utanför staden inleddes 1748 arbetena på sjöfästningen Sveaborg, en av de största i Europa. Redan på den tiden kallades den Nordens Gibraltar. I dag tas Sveaborg upp i UNESCO:s förteckning över världsarv.

Efter kriget mellan Sverige och Ryssland blev Finland år 1809 ett autonomt storfurstendöme under ryska kejsaren. Helsingfors upphöjdes till huvudstad i storfurstendömet 1812. Då byggdes det historiska empirecentret kring Helsingfors Domkyrka. Landets enda universitet flyttas från Åbo till Helsingfors 1827.

I slutet av 1800-talet växte staden snabbt och blev med tiden en modern europeisk stad. Viktiga kommunikationer för industristaden skapades och en järnvägsbana drogs till Tavastehus 1862 och till S:t Petersburg 1870. I början av 1900-talet hade invånarantalet i staden stigit till över 100 000.

Finland blev självständigt 1917 och sedan dess har Helsingfors varit huvudstad i republiken Finland.

Under andra världskriget drabbades Helsingfors av omfattande sovjetiska bombardemang. Tack vare ett effektivt luftvärn klarade staden sig.

Efter kriget har staden inkorporerat vidsträckta markområden, t.o.m. hela grannkommuner. I dag är Helsingfors en nordisk storstad med en halv miljon invånare och stadd i ständig utveckling.

Empirestaden Helsingfors byggdes således under 1800-talets första hälft i en medveten rysk strävan att förskjuta tyngdpunkten länger österut från det svenskorienterade Åbo. Helsingfors hade brunnit 1808 och en ny stadsplan uppgjordes av den gamle gustavianen Johan Albert Ehrenström, som dessutom satt som ordförande i nybyggnadskommittén. Ehrenström hade stora visioner och såg till att man skaffade en arkitekt som kunde förverkliga dem. Carl Ludvig Engel satte helt sin prägel på Helsingfors, att börja med i Petersburgempire, senare mer personlig men med samma osvikliga sinne för monumentalitet och arkitektoniska verkningsmedel.

Sålunda uppstod i Helsingfors centrum en av empirens vackraste planbildningar. Stortorget i Helsingfors, dominerat av storkyrkan och flankerat av Statsrådet och Universitetet, med Universitetsbiblioteket högre upp i backen.

För övrigt byggdes staden ut med trähus, för det mesta i en våning, med grönskande gårdar, omgärdade av plank och syrénhäckar. Också en del av dessa kunde vara ritade av Engel, men hans medhjälpare på intendentkontoret förde stilen vidare. Monumentalbyggnaderna från denna tid har bevarats och med dem också stadens långa sjöfront. Trähusen är emellertid försvunna och de gröna gårdarna med dem.

Universitetsbiblioteket, 1836-1845 är en av Carl Ludvig Engels mest majestätiska byggnader. Över den tvärlagda mitthallen reser sig en kupol flankerad av forskar- och läsesalar. Fasaden är rik, men stramt behärskad med kolonner och pilastrar. Interiörerna är speciellt anmärkningsvärda.

Läs mer om Helsingfors på den egna hemsidan