Skuleskogen 

naturreservat

 

Kuststräckan mellan Härnösad och Örnsköldsvik kallas Höga Kusten. Namnet talar för sig självt; bergen reser sig tvärt upp ur Östersjön, upp till mellan 200 och 250 meter. Mitt i detta säregna landskap ligger Skuleskogen. Den löper som en barriär, från skogarna inne i landet och ut till havet. Det har alltid vilat något ödesdigert över den här skogen, än i denna dag, trots att den inte ligger längre från civilisationen än att E4:an passerar förbi.

1984 blev en del av dessa marker nationalpark, den mest orörda delen. Här, i den kuperade terrängen, finns tjärn, grottor och gammelskog. Det är rätt arbetsamt att ta sig fram men det var också det som gjorde att skogen under lång tid fick stå orörd.

Detta förändrades dock kring mitten av förra seklet. Staten avregelerade då sågverksindustrin, samtidigt som England avvecklade sin tull på trävaror. Snabbt blev skogen till guld och med hjälp av den nyutvecklade ångmaskinen klarade skogsindustrin att äta sig in i även de mer otillgängliga markerna.

Men även om en stor del av Skulekogen numera inte är äldre än ett sekel, ger den ändå ett uråldigt intryck. Ny skog planterades inte där den gamla stått utan naturen fick växa igen av egen kraft. Höga Kusten tillhör för övrigt ett av de områden i landet som snabbast höjde sig igen när inlandsisen smälte av . Trots den kraftiga landhöjningen var många av bergen så höga att deras toppar aldrig stod under vatten. Där finns ännu ett moränlager och 500-åriga tallar. Lägre berg spolades dock av havet under lång tid. Där har jordlagret näst intill försvunnit och aldrig ersatts av något nytt. Följaktligen är dessa delar kala och saknar växtlighet.

Andra märkliga spår i berget är de jättelika förkasningssprickorna. Slåttdalsskrevan är den största; 40 meter djup, åtta meter bred, 200 meter lång och med lodräta väggar. Långt upp på bergssluttningarna finns även väldiga klapperstensfält &endash; med stenar som spolats runda av havet &endash; och en mängd grottor.

Källa: "Skuleskogen -- nationalparken i Höga Kusten" av Sven K-J Johansson, Per Simonsson och Bertil Charlie Wallin (CEWE-Förlaget)

 

Sevärdheter: Utsikterna över den kuperade skogen och havet, Slåttdalsskrevan, Kalottbergen med skog på toppen och trädfria sluttningar, floran samt gravrösena från bronsåldern. I Skule naturum finns en utställning med information om nationalparkens natur och kulturhistoria. Areal: 2 360 ha. Inrättad: 1984. Läge: Söder om Örnsköldsvik i Örnsköldsviks och Kramfors kommuner, Västernorrlands län. Färdtips: Vägskyltar vid E4 visar in till nationalparken. Det finns en infart från norr över Näske, och en från söder över Käl. Det finns 30 km vandringsleder, tre övernattningsstugor och två raststugor som är öppna året runt.

Skuleskogen är ett monumentalt område. Här förenas höga berg, gammal skog och havskust till ett landskap som saknar motstycke i svensk natur. Markanta toppar beklädda med vindpinad hällmarkstallskog åtskiljs av djupa sprickdalar som havet och inlandsisen skulpterat fram. Trots den ödsliga karaktären finns spår efter människor. De äldsta utgör fornlämningar från bronsåldern och består av ett antal gravrösen. Inlandsisen var ovanligt mäktig här, och tryckte ned bergen till under havsnivån. Sedan dess har landet rest sig ur havet till dagens höjd, nästan 300 m över havet. I parken hittar man också kala klapperstensfält, myrar och tjärnar. De frodiga bäckdalarna hyser ett rikt fågelliv. Här trivs t.ex. den mycket sällsynta hackspettsarten gråspett. Flera svenska växter har sin nordgräns i Skuleskogen, t.ex. ädellövträden lönn, lind och hassel. Troligen är träden relikter från varmare tidsperioder då ädellövsskog fanns så här långt norrut.