En historisk översikt

Större delen av Sörmlandskusten har sedan medeltiden och in på 1900-talet varit delad mellan olika gods. Några självägande bönder fanns inte, endast arrendebönder och torpare. Fisket var, så länge man vet, knutet till ägandet av jorden. Ett undantag utgjorde dock kuststädernas borgare, som hade rätt till fiske på vissa platser. Fiskelägen med yrkesfiskare av det slag som finns på väst- och sydkusten fanns det således inte utmed Sörmlandskusten. 

Fisket kom att bedrivas av anställda fiskare och fiskedrängar för godsets behov och för avsalu. För skärgårdsbefolkningen, dvs arrendebönder och torpare, var fisket ett husbehovsfiske kombinerat med jordbruk och boskapsskötsel samt jakt på säl och sjöfågel. Trosas skärborgare hade rätt till fiske vid Askö och norrut och Nyköpingsborgarna vid bl a Furuholmen och Bjurshalsen utanför Oxelösund. Sommarfiskelägen omtalas under 1600-talets förra hälft på Hävringe och Enskär, där skärborgarna bodde under för- och eftersommaren, när det var säsong för strömmingsfisket på djupgrunden utanför de yttersta skären. På Enskär och på det närbelägna Hamnskär finns husgrunder. På Askö hade Trosas skärborgare två av sina sommarvisten. Fisket från Nyköping upphörde under 1800-talets början och från Trosa omkring 1880.

Bebyggelsen har pga ägoförhållandena kommit att utgöras av små gårdar och torp med sjöbodar och båthus vid vattnet, såsom på Rågö, Ringsö, Hartsö och Askö m fl. När jorden brukades fanns det på öarna utspridda åkerlappar. hagar och kreatursbetade strandängar. Åkrarna kantades av nypon och slån, här och var fanns ekbackar, hassellundar och blandskog med en rik däggdjursfauna. Endast på Långö, Ringsö och Hartsö bedrivs idag heltidsjordbruk. Odlingslandskapet i skärgården befinner sig i olika grad av igenväxning, och gårdarna har sedan de blivit fritidsbostäder ändrat karaktär. Bostadshusen, ofta parstugor, underhölls medan ekonomibyggnaderna, som saknar användning, förfaller. Av de förr så vanliga timrade sjöbodarna med vasstak återstår endast ett tio-tal.

En viktig inkomstkälla för många skärgårdsbor i äldre tider var lotsningen. Fartygen lotsades genom särskilda lotsningsleder, kända redan före de första sjökorten från 1600-talet. De äldsta segelledsbeskrivningarna finns i en handskrift, kung Valdemar Sejrs jordebok. från 1200-talet. Där beskrivs segelleder genom den sörmländska skärgården, den inre genom Stendörren och Sävsundet, den yttre förbi Ålö mellan Ringsö och Hartsö och vidare mot Lacka.

De mest betydelsefulla lotsplatserna låg vid Sävsundet, Hartsö och Oxelösund. Från 1530-talet finns uppgifter om lotsar vid Oxelösund, vid Sävsundet 1642 och på Hartsö 1671. Under 1660-70-talen organiserades lotsväsendet för den allmänna sjöfarten, varvid jordbruksgårdar uppläts som boställen till lotshemman. När kontantlön infördes på 1870-talet slopades boställena. Under åren 1876-78 uppfördes lotsbyn på Sävö, dit lotsarna flyttade från gårdar på Sävö, Långö och Ringsö.

Sävösunds lotsplats drogs in 1967, den på Hartsö redan 1871. Nu finns endast lots i Oxelösund.

Vid Sävsundet liksom vid Oxelösund fanns krog, försvarsskans samt begravningsplats. Endast krogstugorna finns kvar, den vid Oxelösund är bygdegård och uppförd under 1700-talet. Lotsarna vid Oxelösundet bodde från början vid nuvarande Gamla Oxelösund , under slutet av 1600-talet till 1800-talets mitt på Oxelö lotshemman längst in i Oxelöviken, efter 1850 vid Brevik i nuvarande hamnens inre del samt på Ålö, Hasselö och Femörelandet. År 1878 flyttades lotsplatsen till Sandviken vid Gamla Oxelösund, dit många lotsar flyttade. Oxelösundslotsarna skötte också uppassningen på Hävringe, där den stora båken, ett känt inseglingsmärke, uppfördes 1751.