Mörkö

Redan på vikingatiden hade så mycket av den ganska låglänta ön Mörkö i Himmerfjärden mellan Södertälje och Södertörn stigit upp ur havet att ön kunde befolkas. Gårdsnamnen är bevarade och av samma typ som i bygder som varit bebodda sedan bronsåldern: Sanda, Lundby, Håga, Berga och Tuna.
Det hade att göra med att bosättarna med sina namnval ville ge ett sken av att Mörkö var äldre än den var. Men framförallt handlade det om att man lånade namn från framgångsrika gårdar i de bygder man hade utvandrat från. Därigenom hoppades man att framgången även skulle överföras till den nya gården.
Ofta ligger gårdarnas huvudbyggnader på samma plats som där de ursprungligen uppfördes för dryga tusen år sedan. Det kan man se av att de vikingatida gravfälten fortfarande ligger inom synhåll från huvudbyggnaderna. I vissa fall som i fråga om Sanda i norr är gravfältet beläget lite längre bort. Mangården har flyttats, troligen för att komma närmare den väg som anlades någon gång under nya tiden.

Mycket att se

Till Mörkö kan man ta sig dels från Södertälje och dels från Botkyrka. Det går en buss från Södertälje till Skanssundet på öns norra del. Det finns också en bussförbindelse från Tumba till Grödingelandet. Över Skanssundet kan man ta färjan som går varje halvtimme.
Sundet har sitt namn av en skansanläggning på båda sidor. Bäst bevarad är anläggningen på Grödingesidan: Nässkansen. Man kan inspektera skansarna i samband med ett besök på Skanssundets Sjökrog.

Nästa sevärdhet är givetvis Hörningsholms slott – en rokokoskapelse från mitten av 1750-talet. Den svenska rokokon, särskilt den variant som Hårleman åstadkom, utmärks av sin enkelhet. Det var med hjälp av en nästan karolinsk enkelhet som Hårleman fick fram sin version av rokokons lätthet. På Hörningsholm lade han också ett brutet sadeltak, men mycket lägre än vad man gjorde i den karolinska stilen.  En annan lätt förbisedd sevärdhet på norra Mörkö är de förhållandevis stora, vackra och mjuka strandängarna som utmärker just denna del av ön.

Men på öns södra sida finns. som dominerande inslag, det slags bergsåsar som är så vanliga på Södertörn. Det speciella med dessa åsar på Mörkö är att de är så smala, på något sätt liknande rakblad nedsatta i marken. Inlandsisen bröt lätt sönder dessa kammar. Det förhållandet har bidragit till uppkomsten av några av de naturliga sevärdheter som finns på Mörkös södra del.

Anhopningar av blocksten lösbrutna från den smala kammarna har åstadkommit två områden med grottor. Särskilt anmärkningsvärd är den sydligaste av dem, belägen mitt på den långa udden vid Ekö. Ett stort flyttblock, ett av de största i länets södra del, bröts loss av isen och flyttades av den en bit innan det stoppades av en annan bergskam. Där hamnade det ovanpå några mindre stenblock, mellan vilka själv håligheten ligger. Den slipade klippbiten är stor som en medelstor villa. Det är också den som gett grottan dess namn: Berghuset.
På ön södra del ligger också två spännande och anmärkningsvärda naturreservat: Slessbergets och Kålsö naturreservat.
I Slessbergets naturreservat är särskilt den mellersta bergsåsen fantastisk. Här var inlandssisen på väg att bryta loss flera flyttblock, men fick inte arbetet färdigt. De lossbrutna flyttblocken skjuter olika långt ut över branten på västra sidan i ett imponerande spel av sten: En av Sveriges ståtligaste naturliga skulpturer.   Med lätthet kan man fördriva flera dagar på Mörkö studerande natur och kulturhistoria med god behållning.