Stories from the archipelago

The sound of sailing

Sjömansvisor och seglarvalser har vi, så att vi kan gödsla med dem, men de allra flesta av dem har missat sjöfartens sound.
   Till det resultatet kom vi en afton i en fin hamnlagun söder om Biskopsö, en sån där kväll när väder och förtäring samverkar till att göra båtfolket språksamt.
   Varför har båtvärldens ljud fått en så undanskymd plats i valsernas poesi?
   Yrkessjöfarten har fått nöja sig med "dunket från en feskebåt" hos Lasse Dahlquist. Vad övrigt är, är vindarnas sus och vågornas brus.
   Seglarsportens poesi svingar sig inte längre än till "vågornas kluck" och det faktum att det "viner i tackel och tåg".
   Motorbåtsfolket har det ännu torftigare. Sedan 1909 har de fått veta att det puttrar. Större delen av dagens motorbåtsflotta skriker som motorsågar. Det har inte puttrats sedan före andra världskriget. Och liksom seglarna somnar de inte längre till vågornas kluckande mot borden i sina ruffar. Motorbåtarna är liksom segelbåtarna av plast numera. Klucket har ersatts av ett prosaiskt "blonk-blonk".
Det är som att somna instängd i en tankbil med punktering på höger bak.
   Vilka är då den moderna sjöfartens sound, så som man minns dem
från de senaste somrarna?
   En Chichester från Västerås, som hade gått ensam över Björkfjärden utan andra hjälpmedel än fyra pilsner, sa att det sound han fäst sig vid i år var stora morgonprutten i Sandhamn. Den detonerar klockan halv sex. 85 skeppare lämnar i det ögonblicket sin ruff för att ställa sig i sittbrunnen och ge fria tyglar åt morgonens väder.
Alla gör det i ambitionen att skona hustru och barn som ännu sussar i ruffen. Alla tror att är ensamma om idén att avskjuta morgonprutten redan halv sex, d.v.s. innan andra skeppare hunnit stiga upp. Alla avfyrar i tron att de är utom hörhåll för övriga civilisationen. Så förhåller det sig alltså icke.
   En diselseglare från Saltsjöbaden avslöjade, att sommarens sound för honom var det "vää - vää" från startmotorn som röjer att frun kramat det sista ur batteriet med sin 12 volts locktång. Diselseglaren menade att framtidens segelbåtar kommer att ha väderkvarnsvingar istället för segel och vindgeneratorer som laddar batterierna.
   Efter att ha iakttagit hur semester-Sverige seglar är vi böjda att hålla med honom.
- Poeterna, sa en vegamössa från Rålambshov, yrar om ytterskärgårdens skrik från tärnor och mås. Personligen har jag inte hört en mås fast halva industrisemestern har gått. Fyra mornar i rad har jag istället vaknat av det illvrål som uppstår när 34 hussar och mattar kliver iland för att rasta sina hundar redan klockan fem för att undvika slagsmål med andra hundar. Det blir ett hundkrig som väcker övärlden på fem röda sekunder och förvandlar den till en levande skärgård.
Det är sjöfartens sound för honom.
- Förr, menade en skeppare från Södertälje som hade polisonger ända ner armhålorna, då kunde man sitta här ute och lyssna till "ritschen" från gröna skeppare som hissade storen utan att upptäcka att ungarna stod på den. Seglen vi hade förr tålde inte en sådan behandling, de sprack och då sa det "ritsch".
   Dagens segel går inte sönder. Det "ritschar" alltså inte längre. Dagens sound är därför "plask". Det låter så när gröna skeppare hissar ett segel på vilka barn står, varpå barnen åker på öronen över relingen som om de vore avfyrade från studsmatta. Är det tillräckligt många nybörjare i farten, kan det dra ihop sig till vattenshow av sådant format, att det bara är Esther Williams man saknar.
- Vi får inte glömma pinglet, menade en skeppare från Årsta havsbad i en tröja så randig att han liknade Paul Mani i "Jag är en förrymd kedjefånge".
- På den gamla goda tiden hade vi inget pingelipingel om nätterna, ty dels hade vi master av trä, dels hade vi båtfolk som kunde konsten att surra fallen kring masten så att de inte slog och väsnades vid minsta svall.
- Den som legat vaken en natt i Marstrand och lyssnat till stora aluminiumsymfonin vet precis vad det handlar om. Pinglet är ett av sjösportens mera typiska sound.
   Då hävdade en man med armar välpumpade som fendertar att sjösporten nya sound kan vara mångahanda, men det viktigaste som har hänt är snacket!
- Inte en enda av dagens polyeterskeppare törs använda sjölivets egen terminologi, fastslog han och dunkade ena fenderten i bordet.
- Säger man låring, tror dom att man menar ett strumpeband från cancan-tiden. Säger man att dom ska naja ändan, börjar dom se sig om efter toapapper!
- Allt är bruttornas fel! avgjorde Chichester från Västerås. (Man sa bruttor om kvinnor i Stockholm för åtta år sedan. Nu har det tydligen trängt fram till Västerås.)
- Bruttorna ska ha ståhöjd i båten och kök som hemma i radhuset, fortsatte Västerås. Och eftersom branschen insett, att det är bruttorna som avgör båtvalet, så bygger dom flytande husvagnar i stället för båtar. Men om själva seglingen lär dom sig inte ett barr. När man ber dem räcka över besticken så att man kan lägga ut en ny kurs, sitter man där med kniv och gaffel.
- Elsa Beskow, sa den randige från Årsta havsbad.
- E´re nån brutta från klubben? undrade polisongerna från Södertälje. (Även han säger bruttor, fast det borde ha passerat Södertälje vid
det här laget.)
- Nä, men nära på, för en polare i klubben kör med Elsa Beskow när han har tanten i båten. Han har aldrig lyckats få tanten att skilja på tamparna, så han har olika färger på dem. I stället för att ryta att tanten ska ta hem på focken, så skriker han: Tamp Brun! Och när det är dags att ta hem på storen, så heter det: Dra åt dig Tamp Grön! Och när kroken ska i är det dags för Tamp Gredelin.
- Smart polare, mumlas det i sittbrunnen.
- Ja, sa den randige från Årsta havsbad, fast han krökar lite för mycket. Grabbarna i klubben kallar honom för Farbror Blå.
Gits Ohlsson

Vi har slutat med slips i båten

- Man lär sig alltid något varje sommar, sa Söderlund i viken och
stoppade ett knippe enris i röken, så att vi riktigt kunde höra hur
skinnet korvade sig på de feta sikarna där inne i tunnan.
- Den här sommaren har jag äntligen förstått, att man inte ska ha
slips när man åker motorbåt.
   Förr hade de käcka petterssonskepparna från Kungsholmens
båtklubb och Bällstaån alltid slips på sig när de styrde sina fartyg
till havs. De kom inte in på statshotellen i Vaxholm, Sandhamn och
Dalarö annars.
   Men många kom inte in på dessa hotell, just därför att de körde
med slips! Till dem hörde Mackan Magnusson.
   Söderlund berättade den tragiska historien om Mackan
Magnusson på Marabou. Mackan hade en blåmålad petterssonbåt,
vita långbyxor, mörkblå jacka med blanka knappar, oscarisk vega-
mössa, kritvit skjorta och randig slips i Djurgårdens färger.
   Till vardags var Mackan bas för pralinsortererskorna på Marabou,
men på lördan var han stilig kapten på båten som väntade honom i
Bällstaån. Han var grann som en filmhjälte när han på utgående till
Saltsjön saluterade vakten i Karl-Johanslussen med en stram honör.
   Det var resning över Mackan Magnusson, rak i hållningen som en
eldgaffel styrde han båten över Baggensfjärden och inte ens Tyresös
alla närgågna vattenskidåkare förmådde bringa honom ur fattningen.
Han var en Erstavikens Vasco Da Gama med spikrak kurs på krogen
i Dalarö där han ämnade intaga smör, ost och sill jämte källarsval
pilsner och en immig klar.
   Han var nästan framme i Dalarö när det hände. I höjd med Salt-
säckens fyr började motorn rassla med ventilerna och Vasco Da
Magnusson böjde sig ner för att lyfta locket av motorhuven och
kolla ventilspelet. Slipsen fastnade i drevet till kylvattenpumpen och
rullades upp som snöret på en jojo. Mackan Magnusson var en lång
person, men nu drogs han oupphörligt ner i motorn med huvudet före.
Till slut förmådde han inte längre hålla i ratten, utan måste släppa taget.
Lotsarna i Dalarö kastade kikarna till ögonen och spanade. Ute på
Dalarö ström snodde en petterssonbåt runt som om den var obeman-
nad.
   Lotsarna var inte ensamma om iakttagelsen. För i sju morrande knop
kom Söderlund genom Aspösund för att köpa krondill och pilsner
inne i Dalarö. Han fräste som en fyrverkeripjäs när han invid Kors-
holmen nästan blev rammad av den roterande petterssonbåten.
Den såg ut som en herrelös båt, men vid närmare påseende visade
båten dock vissa tecken på att äga en besättning. Över relingen mid-
skepps kunde Söderlund iakttaga en oscarisk vegamössa och två
blodsprängda ögon. Han fann det säkrast att borda petterssonbåten.
Väl långsides ropade Söderlund:
- Skepp ohoj, allt väl ombord?
- Urrrk, stönade de blodsprängda ögonen. Söderlund tyckte sig
kunna läsa förtvivlan i dem. Han gick närmare, stack in norra kardan
i båten, fick tag i tändningsnyckeln och slog av motorn.
   Mackan Magnusson från Bällsta å kom inte in på Dalarö hotell den
aftonen.
   Visserligen klippte Söderlund av slipsen med sax så att karln kom
loss - det lät som när bassträngen brister på en gitarr - S p r o n k !
Men skeppare Magnusson kunde inte resa sig för det. Han hade fått
ryggskott som minne av äventyret. Och, som de sa på hotellet efteråt,
man kan ju inte släppa in en människa som går som Groucho Marx
och har en slips på fyra centimeter!
   Vi la ännu mer enris under siken och de vita rökslöjorna fördes ut
över fjärden av en mild sydväst och såg ut som avgasridåerna efter
bussarna på Torsgatan.
   Oskarsson på udden sa:
- Förr brukade folk fastna i propelleraxlarna. Jag minns våran första
båt. Farsan köpte den för 250 spänn i Hammarbyhamnen av en
spårvägare som tyckte att han hade vevat så mycket som han be-
hövde i sitt liv. I den båten låg propelleraxeln fri ovanför durken. Det
första farsan gjorde var att mata den med håven. Farsan hade köpt
en sprillans ny fiskhåv med bambuskaft på Bastmans. Håvmaskorna
rullade upp sig på propelleraxeln. Zip, sa det bara, så såg den stiliga
håven ut som en stor dum lornjett.
   Men det värsta var, att farsan själv höll på att dras ner av propel-
leraxeln. Vi skulle till Stora Brandholmen i Gränöfjärden för att bada.
När farsan på utgående genom Bagarsundet reste sig i båten för att
avspana horisonten genom kikaren, fastnade hans fotsida badrock
i den roterande axeln. Farsan var 1,90 i strumplästen, men inför våra
ögon krympte han som en snögubbe i april. Han var inte mer än 1,25
när jag fick ner en kratta i motorn och kortslöt tändningen. Ingen kniv
hade vi ombord heller, jag fick skära loss farsan med ett rakblad som
han hade i hyveln i necessären. Herregud så badrocken såg ut när
farsan blev stor igen - den var knäkort, fransig och missfärgad.
- Idag, sa Söderlund, kunde han ha sålt den på "Gul och Blå" för
650 spänn.
- Man ska varken ha slips eller badrock när man åker motorbåt, sa
Oskarsson.
- Man ska egentligen vara helt näck, sa Öberg med Pentan. Fast då
kanske man. . . . .
- Ohyggliga tanke, sa Söderlund, men man kan väl få ha badbrallor
på sig i alla fall.
Gits Ohlsson

Exploderad ål

I dessa stilla julikvällar när solen står på knä i granskogen på fast-
landet och skjuter solstrålar i långa röda knippen ut över fjärden,
då sitter Söderlund i viken och jag på vår favoritgrynna och rycker
strömming med pimpelspö - dels för att strömming är så gott, dels
för att vi vill jävlas med mellanhänderna.
   När det gäller fisk har det alltid funnits mellanhänder. Olaus
Magnus skrev om hur det gick till med strömmingen på 1500-talet:
"I många städer och andra samhällen i Norden har man den
stora förmånen - en ädel gåfva af naturen - att dagligen kunna,
äfven till ett ringa pris, sjöledes få lefvande fisk af olika slag
och smak. Men denna köper borgarna af dit inkommande
fiskare, icke efter vikt, emedan tillförseln är så utomordentligt
riklig, utan korgvis, efter skälig värdering. Lifligast är denna
handel vid bron i hufvudstaden Stockholm, dit olika slags fisk
om sommaren fraktas i båtar och om vintern öfver isen i
sådana slädar, för att sedan i hästlass likt sten eller timmer
föras till torget och där afyttras . . ."
   Stackars skärgårdsbo. Honom har det alltid varit lite småtaskigt
om. Här slet de och släpade för att få fisken ur sjön, sen skulle de
köra den med häst och släde till stan, där stockholmarna i nåder
köpte den korgvis "efter skälig värdering".
Sedan sålde borgarna denna lättköpta strömming till andra borgare
på torgen med god förtjänst. Det var just snyggt.
   Och det är likadant i dag. En yrkesfiskare i våra vatten fick upp
900 kilo strömming en natt i juni och skickade hela klabbet till för-
säljningsorganisationen i stan. Vad tror ni han fick betalt? 58 öre/kilo.
Men han fick bara betalt för 50 kilo! Resten fick han skänka bort till
fiskbullefabrikerna för 5 öre kilot. Den dagen kostade strömmingen
2:80 kilot i Farsta, knappt fyra mil från fiskarens brygga.
- Det måste vara fel på mellanhänderna, menar Söderlund och jag,
och kringgår dem genom att rycka strömmingen själva. Oskarsson
på udden, som är skåning, sitter i båten brevid och rycker han också.
Skillnaden är bara den att Oskarsson rycker sill. Vi har försökt lära
Oskarsson att det heter strömming, men det är med skåningar i skär-
gårn som det var med skåningar i regeringen förr i världen - dom tar
inte emot intryck av andra utan gör som de vill.
   Annars finns det klart fastslaget i en kunglig förordning att vad
strömming är för något. Så här heter det: "Under namn af ström-
ming må i handeln föras allenast sådan sill som fångats i
Östersjön eller Bottenviken samt ilandförts vid kusten däraf".
   All sill norr om Simrishamn ska alltså kallas strömming.
   Strömming är en läckerhet. Eller som salig Albert Engström sa:
- Vore strömmingen bara lite dyrare skulle den anses som den finaste
främmandemat.
   Söderlundskan är en hejare på kräftströmming, lökströmming och
sotare. I vårt hus är vi inte bortkomna när det gäller gravad ström-
ming, marinerad strömmingsflundra och vanlig strömmingsflundra.
Fast helst ska strömmingen njutas helstekt, för det är i ryggbenet som
smaken och näringen sitter. Oskarsson vill helst ha den rökt i en sån
där ABU-låda, där man bäddar för strömmingen med hickoryspån
och sen brassar på med T-sprit. Eller stadsgårdswhisky, som Söder-
lund säger.
   Men det är med strömmingen som med all annan god mat, får man
den för mycket och för ofta, börjar intresset svalna. När det börjar
växa ut fjäll på ryggen på en och öronen sakta börjar ombildas till
gälar, då är det dags att byta fisk på sig.
- Ål, sa Söderlund i viken, vi går över till ål. De säger att den redan
är uppe i stränderna.
   Vi halade fram långreven ur sjöboden och agnade - just det - med
strömming skuren i bitar. Även ålen diggar strömming, vilket tyder på
att ålen är en intelligent fisk med god smak. Det var jag som agnade
och Söderlund som lade ut reven. Oskarsson på udden fick ro, för
någon nytta ska man ju ha även av skåningar.
- Aj, sa plötsligt Söderlund vid kvällsgroggen på verandan. Nu kände
jag att det gick en ål på reven!
- Vi får väl se i morgon bitti, sa Oskarsson. Inte för att jag tror mycket
på en rev som är agnad med sill.
- Strömming för fan, sa Söderlund.
   Reven gav utdelning - fyra ålar, varav en gul och fet hona. Det var
jag som vittjade. Ingenting är så spännande som att vittja en långrev.
Det är som att öppna hundra tombolalotter i rad och fröjdas åt en
massa vinster mellan nitarna. Söderlund får inte vittja, för han kan inte
hålla i ålarna. Ålen är en rätt lattjo fisk, rent konstruktionsmässigt.
Den består av en väldans massa ringmuskler, och ska man hålla fast
en ål, får man nypa till med tumme och pekfinger runt en enda av
dessa ringmuskler. Det gäller att ha smala men starka fingrar.
Pianister gör sig bra i ålfisket. Söderlund fingrar är däremot direkt
olämpliga. Han brukar stoppa händerna i fickorna när han passerar
snabbköpskassor, ända sedan den gången han stödde sig med hand-
flatorna mot en kassadisk på Metro och kassörskan stämplade in
4:80 därför att isterbanden kostade 2:40 kilot på den tiden.
- Vi ska röka ålen, bestämde Söderlund.
- I röktunnan? sa Oskarsson. Det kommer att ta en vecka.
- Vi ska röka´n i sopugnen, sa Söderlund, det är effektivt.
   Vi repade enris på Stenholmen så att den blev nästan flintskallig.
Oskarsson plockade alkottar. Men eftersom dagen var regnig skic-
kades han hem efter en dunk bensin att tända riset med.
   Söderlund la de väl saltade ålarna på ett galler ovanför härden
och under dem bäddade han med ris och kottar. Men det var lögn
i helsicke att hitta bensindunken. Oskarsson svor på att han ställt den
vid bryggan, men någon osnuten unge hade förstås varit framme och
norpat dunken för att fylla på sin aktersnurra.
   Vi fick tända med T-sprit i stället. Röken bolmade vit och väl-
doftande ur ugnen.
- Kom så går vi upp i bersån och tar en bärs, sa Söderlund. Det här
tar sina modiga fem timmar.
   Har ni sett en sopugn starta rakt upp i himlen någon gång?
Det har vi - Söderlund i viken, Oskarsson på udden och jag.
Det small så tre rutor sprack i sjöbon. Själva ugnen nådde en höjd av
cirka tjugo meter innan den tappade farten och landade med ett plask
en bra bit ut i sjön.
   Oskarsson, skåning, sa helt lugnt:
- Jaså, det var där jag hade gömt dunken.
Söderlund satt alldeles tyst och tittade ömsom på mig, ömsom på
Oskarsson. Sen sa han:
- Ålarna måste ha undrat på fan.
   Vi hittade en av dem i en tall. Den var sotig och såg väldigt konstig
ut på ögonen. Lite förebrående, tyckte Söderlund.
- Måntro han går att äta? undrade Oskarsson.
- Vi kanske kan sälja receptet till någon tidning, sa Söderlund.
Exploderad ål. Medge att det är en nyhet.
- Då får man väl gå hem och steka sig lite sill, sa Oskarsson.
- Strömming, sa Söderlund. Strömming, jävla skåning!
Gits Ohlsson